Egentligen har jag dragits mer till Haydn än till Mozart, och tilltalats av det där rustika, skogsfriska draget i Haydns stråkkvartetter inte minst, i mina öron, så annorlunda mot Mozarts skirhet och viktlösa romanticism.
Men genom operorna hittade jag så småningom till Mozart, och det himmelska, vindlande melodiflödet i ett verk som ”Cosi fan tutte” (som jag senaste upplevde i Ole Anders Tandbergs trollbindande version på Stockholmsoperan för några år sedan).
En hel del av detta himmelska flöde finns redan i de ”ungdomsverk” som Mozarts fem violinkonserter utgör, alla skrivna innan mästaren fyllt 20, runt åren 1773-75, men sinsemellan ändå ganska olika.
Nu har en dubbel-cd utkommit med alla fem violinkonserterna i tolkning av Nils-Erik Sparf och Uppsala Kammarorkester, inspelade i Uppsala Konsert & Kongress under 2013. Ett bättre tillfälle för skivlyssnaren att få ett samlat grepp om dessa bitvis så betagande ungdomsverk kan man knappast tänka sig.
Och framför allt, med Sparf i solist- och ledarrollen får musiken dimensioner långt utöver den konsertanta lättviktighet som kan sägas prägla i synnerhet de två inledande verken, och som hade kunnat ge ett sövande intryck i händerna på en mer pietetsfylld uttolkare.
Nils-Erik Sparf har ett starkt spelmansarv i fingrarna (hans pappa var den härom året bortgångne riksspelmannen Anders Sparf). Man föreställer sig att det folkmusikaliska någonstans finns med i hans eget spel och sättet att nalkas också dessa Mozartkonserter - i det livfulla flödet och den starkt accentuerade rytmiken, samt inte minst i solokadensernas pregnans och eftertryck.
Det är en kraftfull ton som tydligt sticker ut med sin timbre och sina konturer, till exempel i fjärde konsertens Allegro-sats som är vad jag först lyssnar på. Stundtals kan man rentav tala om attack, och risktagande - en smak av det som finns i Sparfs prisbelönade inspelning av Vivaldis Årstiderna.
Det är framför allt fjärde konserten och den femte - med sitt mer elaborerade och komplexa upplägg - som väcker intresse. Här växlar Sparf och orkestern ledigt mellan behagfullt galanteri och den mest subtila melodik.
Kammarorkestern följer honom dynamiskt och starkt närvarande, med transparenta stämmor. Det är Mozart utan stelnad parfym, men också utan onödig tyngd, nästan så att man vill dansa. Till behållningen hör den glasklara ljudupptagningen med en naturlig rumskänsla, trots att inspelningen ”bara” är i tvåkanal.
Bästa spår: Violinkonsert nr 5