Motvalls Sundström

I Sundströms värld är det inte bara överhetens representanter, slipsnissar och småpåvar, som driver mänskligheten närmare avgrunden. Även tekniska landvinningar som dataspel och mobiltelefoner tycks vara av ondo.Det är därför farligt lätt att avfärda honom som en bitter gubbe, en konservativ proggrelik, när han i själva verket är en uppfriskande udda uppenbarelse. Vilken annan artist skulle till exempel kommentera sitt deltagande i Allsång på Skansen med orden: "Jaha, så jag är en Berghagenhora nu då alltså?".Nya skivan vilar på en stabil akustisk grund och är, frånsett Stefan Sundströms karaktäristiskt nasala röst, synnerligen varierad. Martin Hederos lyhörda klaviaturspel och Pelle Osslers strängsmekningar gör inramningen sprudlande vacker. Demonproducenten Anders Burmans insatser ska inte heller förringas.Bäst är det när Sundström väljer att berätta en historia på Allan Edwall-vis, som i utmärkta Johnny Dunder, om en avdankad rockidol som inte klarar av sin nya roll som tunnhårig familjefar.Stonespastischen Fula gubben Hitler sticker också ut som skivans enda riktiga rocklåt, och det är lite synd att Farstas Mick Jagger inte ger utlopp för den sortens energi på fler spår.