På lördag är det urpremiär på Uppsala stadsteater och vernissage på Upplandsmuseet.
Alla de ledande personerna i pjäsen 4 dagar i april har funnits i verkligheten, men många av dem har fått andra namn i Magnus Alkarps pjäs om fyra omtumlande dagar i Uppsala 1943. Att både pjäsen och hans och Ola Larsmos utställning startar samma dag ser han som en ren men lycklig tillfällighet. Pjäs och utställning hör i hop, de baseras på samma stoff ur de mer dunkla vrårna i Uppsalas historia. Men de har också inslag av ljus i form av
I pjäsen får vi följa ett fyrtiotal Uppsalabor, som tillexempel tre unga flickor och deras vän, en arkeologistudent med vaga nazistsympatier, en säkerhetspolis med civilkurage och en kyrkoherde i Gamla Uppsala. Den handlar om en sammandrabbning vid Uppsala högar som hade kunnat mynna ut i en rättsskandal. Men händelserna utvecklas åt ett annat håll.
– Jag ville revidera bilden av det akademiska Uppsala som nazistiskt under andra världskriget. Så var det inte i någon högre grad. I själva verket var Uppsala universitet en irritation för de tyska nazisterna, berättar Magnus Alkarp medan han sätter sig i fiket på Uppsala stadsteater.
Han visar sig vara en vältalig källa till kunskap om Uppsalas historia under andra världskriget. Här fanns visserligen Rasbiologiska institutet, men det var inrättat enligt ett riksdagsbeslut och var ganska illa sett av resten av Uppsalas akademiska värld. Bollhusmötet ägde rum 1939, då de närvarande studenterna röstade emot att staden skulle ta emot judiska akademikerflyktingar. Men mötet var ett särfall. Några år senare räknade Uppsalakriminalen med att det inte fanns fler än åtta nazister vid Uppsala universitet och 40 stycken i hela staden. I SS arkiv i Berlin uppges att Uppsala betraktades som ett nazistiskt motståndsfäste och man var särskilt störda av att det fanns en koloni av norska studenter i Uppsala.
Under våren 1943 fanns dock långt framskridna planer bland de tyska ledarna om att invadera Sverige. Inledningsvis skulle provokationer skapas på flera platser i landet. En av dem var sänkningen av ubåten Ulven 16 april på svenskt vatten. En annan skulle bli de svenska nazisternas ”riksfältläger” i Gamla Uppsala under påskhelgen 1943. Där fanns en dold plan.
– Bara stridskunniga nazister inbjöds att delta, så visst var de ute efter bråk, säger Magnus Alkarp.
Fyrtio särskilt tillkallade Stockholmspoliser omgav det lilla demonstrationståget med lika många nazister vid högarna. Men motdemonstranter från Uppsala hade slutit upp i tusental. Nazisternas ledare Sven Olov Lindholm höjde en vit flagga. Det var den uppgjorda signalen till att poliserna skulle höja sina sablar och gå till attack mot motdemonstranterna. Trots att det fanns ögonvittnen i tusental mörkades händelsen och den norska studentkolonin gavs skulden för att manifestationen spårade ur.
– I polisprotokoll står det att 146 personer, omfattande både barn, gamla och ett begravningssällskap från Gamla Uppsala kyrka, skadades mer eller mindre allvarligt. I Akademiska sjukhusets journal står det att man tagit emot bara två patienter från denna händelse. Men man kan tydligt se att ett blad är utrivet ur journalen.
På önskemål från svenska säkerhetstjänsten hade UNT:s nattredaktör Ellis Edman filmat påskkravallerna i Gamla Uppsala. Men den filmen har sedan dess varit hemligstämplad, liksom mycket annat material runt händelserna. Magnus Alkarp har varit sysselsatt in i det sista med att försöka restaurera filmen och den kommer att visas på utställningen på Upplandsmuseet.
– Det känns så viktigt att berätta om händelserna, just därför att det faktiskt har hänt i Uppsala och för att dokumenten varit hemligstämplade så länge, säger Sara Cronberg, föreställningens regissör.
Det är hennes fjärde uppsättning på Uppsala stadsteater, senast regisserade hon Gengångare.
I föreställningen 4 dagar i april har hon sökt återskapa stämningar från 1940-talet. En röd tråd är radion, med autentiska utsändningar och musik som då framfördes av artister som Ulla Billqvist, Zarah Leander och Karl Gerhard, men som skådespelarna i ensemblen nu sjunger.
– Man kan se föreställningen som en deckargåta, där säkerhetspolisen Citréus söker efter mer information än han får. Eller man kan se den som en engagerande berättelse om hur man kan ta ställning i en politiskt orolig tid, säger Sara Cronberg.
– Ytterst lite i pjäsen är fiktion, forskaren i mig har strävat efter sanningen, säger Magnus Alkarp, som också är skönlitterär författare, UNT-medarbetare och kompositör.
Under 1980-talet var han teatermusiker på Riksteatern och tycker att samarbetet med Uppsala stadsteater har känts som att komma hem.
Men till Uppsalas skuggor från det förflutna hör ändå alla de Uppsalabor som var engagerade i fascistiska och nationalsocialistiska organisationer under andra världskriget. Deras namn kommer att uppta en hel vägg på Upplandsmuseet. Magnus Alkarp tror att det förmodligen att bli rabalder om den väggen.
– Men jag och Ola Larsmo har haft strikta kriterier för vilka som ska vara med där, säger han.
– Min verksamhet som historiker har lärt mig att alla samhällen bygger på att man skyddar varandra och på möten mellan olika kulturer. Och att Upplänningarna i allmänhet har gjort motstånd mot totalitära system.