Motsägelsernas Kjellvander

Countryrock. Ibland stöter jag på skivor som det inte går att komma in i. Musiken säger mig ingenting - och därför är det fruktansvärt svårt att säga något konstruktivt, läsvärt eller ens vettigt om den. Oftast kommer jag bara fram till att jag inte gillar skivan.
Christian Kjellvander har hittills inte gjort någon sådan skiva. Det hans musik har gemensamt med sådana skivor är att den är svår att skriva om, riktigt svår. Jag har våndats över alla de tre recensioner jag skrivit av hans soloalbum. Jag tror att det är för att hans musik är så full av motsatser att den inte går att enkelt fånga in. Själv vill han helst att man inte alls ska prata eller skriva om den.

Christian Kjellvanders musik är å ena sidan ofta stramt ekonomisk i sina stilmedel, å andra sidan alltid närmast monumental i sitt uttryck. Han kan få en två minuter och fyrtio sekunder lång låt som Two souls att torna upp sig likt en högstämd predikan, eller villa bort tidsperspektivet helt i en låt som No heaven - har den pågått i en minut eller tio, och vad har hänt under tiden?
Här finns ofta en underliggande puls som stadigt som ett lokomotiv för låtarna framåt, ibland knappt antydd men alltid nödvändig för låtens uttryck. Som i första halvan av While the birches, där Christian Kjellvanders och hustrun Karla-Therese Kjellvanders röster flyter ovanpå lätt dissonerande stråkar - och därunder trummor som hjärtslag. Eller som i första halvan av avslutande Need to worry, där fingerplockande akustisk gitarr lägger en solid rytm bakom lågmäld sång och ger en svag vink om låtens potential. Å andra sidan inleds skivan med Poppies and peonies, det närmaste marschmusik Christian Kjellvander kommit.

Och det märkvärdigaste är ju att han hanterar allt han tar i så väl, med en urskillning skarp som ett rakblad. Att tala om mognad hos Christian Kjellvander är överflödigt, artistiskt var han fullvuxen redan på Songs from a two-room chapel (2002). Sedan dess handlar det om att finslipa - inte direkt utveckla utan snickra vidare på den grund han lagt. Och vilken grund sedan.
I saw her from here/I saw here from her blev inte den renodlade bluegrasskiva som Christian Kjellvander pratade om i min intervju med UNT Fredag inför den förra skivan Faya (2005). Snarare blev det ännu ett steg på hans väg mot att bli en av rockmusikens största epiker, med bluegrassinslag, visst, men ändå främst ett storslaget musikaliskt album, murrigt och dovt samtidigt som det är luftigt och skirt. Som skimrande björkstammar i skymningen.

Motsägelsernas Kjellvander

Christian Kjellvanders musik är så full av motsatser att den är svår att fånga in i ord. Å ena sidan är den stramt ekonomisk, å andra sidan närmast monumental i sitt uttryck, skriver Mårten Markne.