I boken "Dear me: a letter to my sixteen-year-old self" skickar kändisar som Elton John, Jane Fonda och Desmond Tutu tröstande brev till sina tonårsjag.
I de senaste "Star Trek"-filmerna ger Mr Spock goda råd till sin yngre upplaga, och ingen kan ha undgått reklamfilmerna för pensionsförsäkringar där glada seniorer reser tillbaka i tiden för att ge sig själva en klapp på axeln.
Temat går igen i den nya svenska filmen "The quiet roar". Evabritt Strandberg spelar dödssjuka Marianne som vill försonas med sitt förflutna. För att uppnå detta tar hon hjälp av en ovanlig terapiform: "The beyond the thinking mind programme".
Hallucinogena droger slungar henne tillbaka i tiden, och hon får möta sitt unga jag - mitt under fjällsemestern då hennes äktenskap ställdes på sin spets.
Debutanten Joni Francéen spelar den yngre Marianne, småbarnsmamman som längtar efter ljus och syre, men som blir stum och stängd inför sin man (Jörgen Svensson). Så upplever i alla fall jag henne - den sparsmakade dialogen öppnar upp för många olika tolkningsmöjligheter och redan i förtexterna uppmanas publiken att hitta sin egen väg in i filmen.
Bakom "The quiet roar" står samma duo som 2009 gjorde den hyllade idéfilmen "Man tänker sitt", regissören Henrik Hellström och fotografen Fredrik Wenzel (de har skrivit manuset tillsammans).
Deras nya film har samma allvar och meditativa stämning, men medan "Man tänker sitt" skildrade vardagssvensk villamiljö utspelar sig "The quiet roar" i ett hyperstiliserat arkitektbygge; en norsk fjällstuga med dramatiska vinklar och Twin Peaks-vibbar. Det ger en lite kall känsla som förtar en del av det känslomässiga innehållet.
På ett plan känns också berättelsen om unga Mariannes tysta desperation lite omodern. Nog har vi väl kommit längre i dag, när alltfler småbarnsmammor vågar vara öppna med sin ambivalens inför moderskapet? Nog måste väl en mamma få längta efter ett eget rum utan att dömas i framtiden av sitt efterkloka jag? Man kan inte annat än innerligt hoppas.