På lördag 17 januari är det dags för P 3 Guld-galan i Göteborg, och precis som förra året är ett Uppsalaband nominerat i kategorin Årets rock/metal. Förra året uppmärksammades den mörka heavy metal-gruppen In Solitude för skivan ”Sister”. 2015 har turen kommit till det instrumentala rymdrockbandet Gravmaskin, som släppte sin hyllade debut ”Volym 1” i fjol.
Gravmaskins trummis Mikal Styrke och gitarristen Lukas Häger sitter tillsammans med keyboardisten Sofia Rydahl i hennes lägenhet. Nomineringen till P 3 Guld har hunnit sjunka in och Gravmaskin ser fram emot Göteborgsbesöket. Mest som ett slags bandsemester, något avslappnande de får göra tillsammans. Alla tre bandmedlemmarna är ense om att priser inte är något de haft som ett mål med sin musik, men att det är ändå är kul att bli nominerade och uppmärksamheten det medför är välkommen.
– Jag tycker att det är härligt att ett instrumentalt band ens har blivit nominerat. Även om det inte hade varit vi så hade jag tyckt det var kul att instrumental musik fått den här uppskattningen. Det känns udda eftersom det är P 3 och då är det självklart för mig att det är band med sång. Det är ju det folk lyssnar på, säger Mikal Styrke.
I kategorin Årets rock/metal tävlar Gravmaskin mot bland andra veteranerna At the Gates och Crucified Barbara. Det är inget som oroar Sofia Rydahl, som tror att de olika banden har väldigt olika publik.
– Gravmaskin har en liten, dedikerad publik, som verkligen tycker om oss, tror jag.
För Gravmaskin var det alltid en självklarhet att inte blanda in sång i sitt skapande. Sofia Rydahl och Mikal Styrke har spelat instrumentalt tillsammans tidigare och Lukas Häger har, trots medverkan i band med sångare, bara skrivit musik – aldrig texter.
– Gravmaskins låtar växer fram i replokalen, med instrumenten i hand. Att skapa instrumental rock är detsamma som processen hos andra band. Det handlar om att ha starka melodier och vara ett tajt band med driv. Vi jammar aldrig, vi skriver strukturerat och svävar inte ut i 20-minuterslåtar, menar Lukas Häger.
En ofta nämnd inspirationskälla för Gravmaskin är Hågadalen, en plats som för alla i bandet känns lugn och trygg, och som ger en känsla av distans från resten av Uppsala. För Lukas Häger har Hågadalen varit viktig för att få fram den rätta känslan i musiken.
– Vår musik är väldigt känslomässig och ärlig. Jag vill att det jag skriver ska väcka känslor och vara seriöst. Det ska betyda nånting, inte bara vara lätt att dricka öl till.
Tillsammans med flera andra Uppsalabaserade band, som Watain, Degial och Noctum, delar Gravmaskin dragningen till en mörkare estetik, sett både till liveshower, skivsläpp och ljudbild, trots att de spelar i vitt olika genrer, från black metal till grusdoftande progressiv rock. Återkommande är också viljan att artisternas seriositet skall ljuda igenom i det musikaliska.
Uno Bruniusson är trumslagare i flera Uppsalaband och nyss hemkommen från en Sydamerikaturné med doom metal-gruppen Procession.
Som medlem i In Solitude har han varit en del av Uppsalas exploderande hårdrocksscen sedan början av 2000-talet. En vägran att kompromissa och ett råare sound. Kaosgnosticism, ockultism och mysticism är något som delvis har genomsyrat flera av bandens lyrik.
Att dessa band har haft denna liknande inriktning menar Uno Bruniusson ligger i umgänget de olika musikerna emellan och att de alla har liknande värderingar och tankar kring musiken.
– Vi upptäckte Watain när vi var 15 år och kort därefter började vi hänga med dem. Jag vet inte hur mycket Uppsala i sig spelar in, snarare så att mitt Uppsala har betydelse, säger Uno Bruniusson.
– Mer direkt har gruppen och människorna kring mig inspirerat. Vi delar en syn på vad musik kan vara och vad musik kan åstadkomma: för en själv som musiker och för lyssnarna – att musik kan göra mer än bara underhålla.
I en radiointervju 2013 berättade Erik Danielsson, sångare och språkrör för Watain, att han kände att det låg något begravet i Uppsala. En form av mörk strömning som inte gick att sätta fingret på, men som genomsyrade staden och hans egen musik. Kan det vara denna strömning som färgat av sig estetiskt på flera av Uppsalas band?
Uno Bruniusson har samma svårighet att precisera detta som Watain-sångaren.
– Det finns en mörk strömning, men jag vet inte riktigt hur jag ska utveckla det. Jag vet inte om det beror på Uppsala eller om det ligger begravt här.
Stefan Pettersson, sångare i dödsmetallbandet Usurpress tycker däremot att det lätt kan ges en skev bild av Uppsalas tyngre musikutbud.
– Det finns band som inte alls stämmer in på den beskrivningen. F.K.Ü. är också ett stort band från Uppsala, men de sysslar mer med roligt ”moshande”. Det kan bli väl endimensionellt att säga saker i stil med ”Uppsala mörkret på slätten.” Watain har influerat väldigt många band, men alla låter inte så.
Han ser det dock bara som positivt att hans hemstad och dess band får en större exponering. Gravmaskins P 3 Guld-nominering gynnar både Usurpress och andra band.
Uno Bruniusson tycker att det är kul att lokala grupper uppmärksammas.
– Det görs jävligt mycket bra härifrån och det kommer att fortsätta. Det brinner här. I produktiviteten, i människornas hjärtan och det kommer att ge resultat. Huruvida det blir erkänt vet jag inte. Uppsala är inte som Göteborg som hade sitt Gothenburg Sound, det finns inga plagiat som det finns på andra scener. Det finns någonting som är speciellt här. Kul att det uppmärksammas.