Det är knappast för mycket att säga att Morrissey är en av samtidens märkligaste artister. År 2014 har han hunnit bli 55 år gammal, han har släppt en herrans massa soloalbum, varav de senaste två varit... ska vi komma överens om omdömet "bra, men inte lysande"? Kanske tecken på att han möjligen håller på att tackla av lite? Det vore inte så himla konstigt, det har hänt mången artist före Morrissey och det kommer att hända mången fler.
Trots att jag följt honom troget sedan tiden med The Smiths har också mitt intresse falnat, eller åtminstone påverkats av en mental förberedelse på att hans tionde soloalbum kanske inte blir så himla hett. Men så kommer "World peace is none of your business". Tolv låtar popmusikalisk galenskap, nästan helt utan "You are the quarry"s tydliga linje och definitivt helt utan "Vauxhall and I":s återhållna elegans.
World peace is none of your business påminner snarare om hans tidigare soloalbum, där han var betydligt knasigare. Där han odlade sin särart och - framför allt - levererade humor med samma gravallvar som han levererar sitt sedvanliga gravallvar med.
Lite så är alltså nya albumet. Tokigt, intensivt och inspirerat. Här finns närmast hitmässigt sprittande "Staircase at the university", som i sann Morrissey-anda innehåller den egentligen föga glädjefyllda refrängen "and if you break your legs/don't come running to me". Den innehåller också ett solo på spansk gitarr. Jo, det är sant.
Udda instrumentering verkar över huvud taget ha varit grejen när Morrissey spelat in med amerikanske producenten Joe Chiccarelli. "The bullfighter dies" drivs framåt av ett varmt dragspel, handklappsdetaljer och halvdåliga ordlekar på spanska ortsnamn. På "Earth is the loneliest planet" låter det som att någon råkat trycka på den exotiska knappen på plastsynten, och när Morrissey sjunger stelt och storslaget över ett dansant beat vet man först inte om man ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta.
Helt urpårat är dock inte World peace is none of your business, trots att man kan fortsätta rada upp detaljer som textraden "everyone has babies/babies full of rabies" sjungen i förorättad ton, etc. Det är också riktigt snyggt popalbum. Fritt hållet, lite ilsket, lite glatt, samt en gnutta makabert. Fantastiskt välsjunget. En Morrissey-platta med extra allt.
Bästa låt: Staircase at the university