Morrisey bryter tystnaden
Rasist? Rättshaverist? Världsartist?Efter sju års tystnad gör Morrissey, 44, comeback med albumet You are the quarry.
Plötsligt tror Sveriges manliga journalistkår med villaamorteringar, fru och två barn att de är 16 igen. 16, klumpiga och blyga, omöjliga att älska, världens fulaste pojkar som växer upp till världens fulaste män och himlen ska veta att de är miserabla nu.
You are the quarry är Morrisseys första album sedan Maladjusted 1997 och den bästa gåvan till 60-talisterna i villavänstern sedan fastighetsskatten sänktes. Under de sju år som gått har han drivit sin rättsprocess mot Smiths trummis Mike Joyce, blivit osams med en handfull skivbolag och bosatt sig i vad som kallats det bögigaste huset i Hollywood.
Granne med Depp
Där bor han granne med Johnny Depp, eller, som han själv formulerar det i Guardian: det är Johnny Depp som bor granne med mig.
En annan formulering, som Morrissey är märkbart förtjust i och återanvänder i flera intervjuer, är ett svar på frågan om hans comeback. I tidningen NME säger han:
— De säger att jag återvänt. Jag tror inte att det är så, däremot tror jag att många lyssnare återvänt till mig. Jag vet inte exakt varför, men folk verkar tycka att musiken de senaste åren varit så avskyvärd.
— De märker att jag är engagerad i musiken, en av de där hopplösa, besatta människorna som har musiken i sina ådror, inte bara passerar genom den.
You are the quarry kommer ut på Attack Records, en gammal reggaeetikett under bolaget Sanctuary som återupplivats efter Morrisseys önskan. Han säger själv att hans långa tystnad helt enkelt beror på att han saknat vettiga erbjudanden:
— Tre större amerikanska bolag sa att vi vill ha dig, men inte ditt band så jag tackade nej. Ett annat bolag sa vi skriver gärna kontrakt med dig, men först vill vi att du spelar in ett album med musikerna från Radiohead. Folk vet inte vad jag gått igenom, säger han till tidningen City Life.
Anklagad för rasism
Sin legendariska långsinthet har Morrissey kommenterat med textraden I bear more grudges than lonely High Court judges, och en av hans favoritoförrätter tycks fortfarande vara när NME 1992 anklagade honom för att vara rasist.
På singelspåret Irish blood, English heart ger han sin syn på England och nationalism. Han vill, sjunger han, kunna stå fast vid flaggan utan att känna sig skamsen, rasistisk eller partisk.
Nu har Morrissey försonats med NME och alltså låtit sig intervjuas där igen. I intervjun säger han så här om sin syn på den engelska flyktingdebatten:
— Det är en fråga om hur många man kan tillåta att strömma in i landet oavsett var de kommer ifrån och varför de kommit. Det är en fråga om utrymme. Men det är mycket svårt när människor blir förföljda.
Sålde slut
Comebacken sker på flera fronter. De 18 000 biljetterna till hans födelsedagskonsert i Manchester tog slut på 90 minuter. I juni är han kurator för Meltdown-festivalen i London och hans spelningar i Hultsfred och Roskilde ska följas av en USA-turné, den andra på kort tid.
En John Fogerty?
Den stora frågan är, för att parafrasera Smithslåten Panic: Morrissey 2004, säger hans musik något om mitt liv? Har han annat än marginell betydelse för dagens popvärld? Eller är han bara en John Fogerty för glasögongrabbar vars hjärtan blev kvar på skolresan i Camden 1985?
Inför den här artikeln har jag läst kanske 25 000 ord om Morrissey. Större och viktigare än någonsin, är ett vanligt tema. Journalisten Jan Gradvall skriver i Sydsvenskan att sommaren 2004 kommer att bli höjdpunkten i Morrisseys karriär.
Författaren Peter Birro berättar i radio om hur han tänker sova utanför skivbutiken.
Gemensamt för — nästan — alla artiklar är att de är skrivna ur ett renodlat fanperspektiv. Författaren blev vidrörd av Smiths i mitten av 1980-talet och sedan dess har inget varit sig likt.
Brittiska Guardians mästerintervjuare Lynn Barber är ett undantag, och hennes artikel från 2002 är kanske den bästa Morrisseytexten av dem alla. Hon har ingen direkt relation till Morrissey och kallar sig själv okunnig om popmusik.
Okänd i Staterna
Hon häpnar när han plötsligt glider in i en lång monolog om rättsprocessen mot Mike Joyce, en monolog som blev allt märkligare ju längre han höll på.
Och så skriver hon: Han berättar alltid för den brittiska pressen att han är "stor i Staterna". Men det är faktiskt ingen jag träffade i Staterna som hört talas om honom.
Fotnot: Morriseys nya album fick fem kajor av UNT:s recensent.
Så jobbar vi med nyheter