Mörkt men hoppfullt för livescenerna

Det är onsdagskväll på Norrlands nation. Lokalen är halvfull. Uppsalabandet The Red In The Sky gör en förspelning innan huvudakten Division of Laura Lee och möts av intensiva applåder. I ett mellansnack tackar bandets basist Carl Vikman arrangörerna av klubben Loud för att de håller i gång en av de få livescener som finns kvar i Uppsala.
Fellini har just lagt ned. Birger jarl har inga konserter längre. Men är det verkligen så illa som det låter? Hur är det att vara ett oetablerat band i landets fjärde stad?
- Det stora problemet är de oetablerade band som kommit upp lite i åldern och tröttnat på att spela på ungdomsgårdsnivå, säger David Berjlund, som arbetar på Studieförbundet Sensus i Uppsala med studiecirklar och kulturarrangemang som rör unga musiker. Har man spelat på Genomfarten åtta gånger och är 23 år så vill man ju helst inte spela där en nionde gång, utan kliva upp en nivå och spela på ett "riktigt" ställe.

Många band som David Berjlund pratat med har berättat om hur mycket de behövt kämpa för att få en obetald spelning i Uppsala, medan de bara har behövt höra av sig till ett bokningsbolag i England eller Tyskland som nästan på en gång ordnar en hel turné åt dem.
- Det kändes som att det var något på gång för ett par år sedan, säger David Berjlund. Men nu har det dalat igen.
Men han påpekar också att man inte kan begära av krogägarna att ta den ekonomiska risken det innebär och att det inte bara handlar om dem.
- En tendens är att alla ser problemet men få letar efter möjligheter att lösa det på, säger David Berjlund. Det är lätt att bara fastna i att det är någon enskild instans fel. Det handlar ju om helheten, allt från arrangörer till banden själva. Och de som verkligen kämpar når ju också fram, så är det alltid.

Men han är noga med att det inte får låta som att allt är dåligt och ingenting görs. David Berjlund lyfter särskilt fram alla som arbetar med Kafé Genomfarten, Grand och Ungdomens Hus, samt påpekar att det finns massor av mindre och större arrangörer i stan som arbetar hårt för det lokala musiklivet. Och han är övertygad om att satsningen på lokal musik i och med Musikens Hus kommer att bli något att räkna med.
- Men som vanligt hänger det ju på att musiklivet engagerar sig, säger han. Man kan ju inte räkna med att de som arbetar där för kommunen ska ordna till exempel en garagebandspelning helt själva.

Mörkt men hoppfullt alltså. Enligt rapparen och slampoeten Nils Jansson, mer känd som Kung Henry, beror problemet mer på publiken än arrangörerna.
- Vad kan man säga, folk är dumma i huvudet, säger han. De flesta tycker att det är för dyrt att betala 60 kronor för att se en konsert, medan de gärna betalar 100 kronor för att gå på disko. Personligen kan jag inte förstå det alls.
Han får medhåll från Uppsalabandet Shake The Nations sångare Daniel Badeie, som tror att internet är en del av förklaringen till en sviktande konsertpublik.
- Tidigare fick man reda på nya mindre band ryktesvägen, säger han. Enda sättet att höra dem var sedan att gå på konserten när de kom till stan. Nu kan man gå ut på You Tube eller Myspace och lyssna och då blir det inte lika spännande längre. Då går man hellre ut och dansar och raggar.
Daniel Badeie anser också att konkurrensen är extra hård just i Uppsala, eftersom det finns många musiker och få scener.

Klockan är halv tio en fredagskväll på Katalin i Uppsala. Wilmer X:s sångare Nisse Hellberg står på scenen under sin senaste soloturné. I ett mellansnack berättar han att en praktikant från Radio Uppland frågat honom om han varit i Uppsala förut. Det har han, säger han.
- Och det har varit trevligt varje gång.
Människorna applåderar mellan de grova träpelarna i det gamla godsmagasinet. Det är nästan fullt mellan borden. De etablerade artisterna på genomresa märker knappast av vare sig brist på scener eller publik.
Efter konserten berättar Ulf Carlsten, som är musikansvarig på Katalin att Katalin knappt tar in några oetablerade band eftersom de har så hög ekonomisk tröskel. För att det ska gå runt måste de ta minst 100 kronor i inträde, vilket är omöjligt när det handlar om relativt okända artister eftersom Katalin inte har någon direkt stampublik.

Bistro Hijazz, som ligger i stationshuset på andra sidan järnvägen är nästan en motsats till Katalin på det området. Konsertkostnaderna hålls låga och till stor del samma publik kommer oavsett vad som står på programmet. Bistro Hijazz har funnits i snart ett år och satsar framför allt på oetablerade artister i marginaliserade genrer, som folk- och världsmusik.
Den här kvällen har bandet Meraklides från Stockholm, som spelar grekisk musik just avslutat sin spelning. Gästerna dricker öl och äter. På en klocka på väggen står visarna stilla på fem och ur högtalarna strömmar turkisk musik från början av förra seklet.
- Vi upplåter scenen för artisterna och sedan är det upp till dem själva att marknadsföra och tjäna pengar på inträdet, som oftast ligger på 50 kronor, säger Hijazz ägare Celal Alparslan.

Men det är ingen idé för rockband att höra av sig. Folkmusik, världsmusik, visa och vissa blandningar av jazz och etno är stilarna som gäller.
- Jag brukar sammanfatta det med att det ska vara musik som kommer från hjärtat, säger Celal Alparslan.
Hur ska en ung artist bete sig på bästa sätt för att få en spelning i Uppsala? Karin Hedström, som är tredje kurator och musikansvarig på Kalmars nation säger att det oftast inte räcker med att bara skicka en demo eftersom det kommer så många att de som jobbar där inte ens hinner lyssna på alla. Det är bra att höra av sig och tala personligen med någon av dem som är ansvariga.

Att ligga på är ledordet som även Anders Bäccman, gitarrist i Uppsalabandet Apoteket Apan betonar.
- Om man ligger på så går det att fixa spelningar, säger han. Men sedan går det naturligtvis inte att spela hur ofta som helst i samma stad, eftersom marknaden blir mättad.
Han har också stött på en del jobbiga saker. Som när han med ett tidigare band kom till krogen där de skulle spela ett tag före utsatt tid och upptäckte att det visades en fotbollsmatch på en tv ovanför scenen. De fick sitta och vänta tills matchen var slut, med förlängning och allt.
- Det är klart att det är jobbigt ibland, säger Anders Bäccman. Men i slutändan är man alltid sin egen lyckas smed. Vill man tillräckligt mycket och jobbar hårt så går det. Som i alla populära branscher.

Mörkt men hoppfullt för livescenerna

Att det är svårt att få spelningar för oetablerade lokala band i Uppsala är en allmänt spridd uppfattning i stans musikliv. UNT bestämde sig för att undersöka hur det verkligen ligger till med saken.