På senare år torde varenda gym runt Hollywood ha invaderats av unga män intresserade av en enda sak - magträning. Efter 2007 års 300, där Zack Snyder satte en ny standard för hur antikens väl inoljade tvättbrädsmagar såg ut, har det bara blivit värre. Tv-serien Spartacus - Blood and sand höjde insatsen ytterligare och nu kommer examensprovet: Immortals.
Berättelsen om hur en enkel bonde (Henry Cavill) genom inverkan från gudarna fås att leda kampen mot den grymme kung Hyperion (Mickey Rourke) sägs vara baserad på historien om den grekiska mytologins Theseus och Fedra. Den som hoppats på en lektion i antikens historier lär dock få erfara att huvudvärk kan komma plötsligt, rollgestalterna må ha de rätta namnen och gudarna blickar visserligen ner på jorden från sin Olymp, men där slutar också likheterna med Alf Henriksons historieböcker i ämnet som jag läste som ung.
Där den mytologiska korrektheten fått stryka på foten, har i stället blod, våld och kroppsfixering lagts till. För som sagt, det är inte bara Zeus, Athena och Poseidon som är gudomliga här, utan även magrutorna. Det kan inte nog poängteras vilken orgie i perfekt modellerade kroppar den indiske regissören Tarsem Singh bjuder på.
Immortals är som actionfilm betraktad inte alls dålig. Tvärtom är den oftast riktigt underhållande och tekniskt välgjord, även om den ibland gränsar till ren sadism i sina överdrivet blodiga stridsscener, sällan har väl en 15-årsgräns känts så självklar.
3D-effekterna tillhör de bättre jag sett, frånsett vissa scenlösningar som känns konstruerade endast för ren 3D-onani, om uttrycket tillåts. Ibland - eller rättare sagt varje gång de djupt bekymrade gudarna iförda kortkorta guldkjolar skådar ner över jorden - blir det också ofrivillig komedi för en stund.
Vad jag gillar mest av allt är att Immortals försöker ta sig själv på allvar. Det är en film i stort sett utan (medveten) humor som försöker (men inte alltid lyckas) berätta en mörk historia om att stå upp mot förtryck. Jag gillar den ansatsen.