Moralfilosofi i terrorns spår

Filmen börjar med ett svartvitt schackbräde och två män som spelar och diskuterar. Dess nästa scen är i en park i Berlin 1921. En ung aktivist skjuter en man. Aktivisten visar sig vara armenier och mannen han dödat är en turkisk general som var ansvarig till att den unge mannens familj utplånades tillsammans med 1,3 miljoner andra armenier vid tvångsdeportationer i dåvarande Osmanska riket 1915 – 1917.

Den tyska rättegången får en överraskande utgång, men kameran byter raskt fokus till Paris, 1981 och filmen övergår till att bli i färg. Ett lika enkelt som genialiskt grepp för att gestalta att vissa politiska frågor får en ökad komplexitet med tiden.

Den armeniska aktivisten Aram, gestaltad av Syrus Shahidi, spränger den turkiske ambassadörens bil i luften. Läkarstudenten Gilles, spelad av Grégoire Leprince-Ringuet, råkar passera och blir svårt skadad. Aram flyr till Beirut och går med i en armenisk grupp som utför terrordåd mot turkiska mål i Europa. Men han har också en hemlig kärlekshistoria med en annan aktivist.

Arams mor Anouche besöker Gilles på sjukhuset och försöker be om ursäkt i sin sons ställe. Men Gilles är inte nöjd utan beger sig till Marseille för att konfrontera Arams familj. Mellan honom och familjen växer dock fram en sorts vänskap. Cyniskt nog får terrordådet Gilles att lära sig om armeniernas historia.

Folkmordet är fortfarande tabubelagt i Turkiet. Franska regissören Robert Guédiguian, som själv har armeniska rötter, har sagt i intervjuer att han med denna film fullgör plikten till sitt kulturella arv. Hans filmer utspelas ofta i arbetarmiljö och handlar om kärlek ur filosofiska synvinklar och om sociala orättvisor. Många av dem utspelas i hans födelsestad Marseille, som "Marie-Jo och hennes två älskare" (2002) och "Snön på Kilimanjaro" (2011) och hans motivsfär är densamma som arbetarklassskildraren Ken Loach har.

Den här filmen har ett långsamt och undervisande tempo. Stundtals är den rena rama sömnpillret. Men spänningen tätnar efterhand. Guédiguian ger inga tydliga pekpinnar och filmens moraldiskussion är intressant. Kan terrordåd vara berättigade? Även då oskyldiga kommer till skada?

Guédiguians film handlar om försoning, eller kanske snarare drömmen om det. Men också om ett sår som fortfarande är infekterat. Den armeniska rörelsen verkar slitas sönder inifrån medan den vill väcka uppmärksamhet för sin sak.

Filmen väcker – som all god konst – frågor om hur man bäst ska hantera livet, vare sig det rör kärlek eller moral.