Moralen upp i rök
KRÖNIKA. Jag tänker på cigaretter. Det gör jag nästan jämt. Inget livar upp en saggig vinterdag som en cigarett, och samma sak gäller de där första varma vårdagarna, den regniga sommaren och hela hösten.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tänker också på privatmoral. Vår privata moral är egentligen det enda som definierar oss som människor. Vad vi säger och vad vi gör är i stora drag allt vi har att använda oss av i våra, vanligen ganska fåfänga, försök att utmärka oss i flocken. Man definierar sig själv genom sin privatmoral, och därför kan jag känna en viss olust över min ohämmade kärlek till cigaretter. Tobaken är en stötesten för min privata moral.
När jag svär över den friska luften eller överväger att råna rökande tanter som helt oskyldigt rastar hunden känner jag mig som Carl Bildt, vilket självfallet är ganska obehagligt.
Jag skulle kanske inte säga att jag önskar att tobakslobbyn hade varit mer framgångsrik i sin iver att visa hur ofarliga deras produkter är, med det vore onekligen en lite behagligare värld.
Och tänk om, bara om, man förbjöd alla fossila bränslen som förorenar luften, då kanske man kunde kosta på sig att röka något halvpack om dagen utan att lungorna tog större skada än de gör i en normal storstad. Och det anses ju vara ett rimligt pris att betala för en fungerande civilisation. På sikt kanske växthuseffekten kan föra med sig något gott.
Men egentligen handlar problemet mindre om cigaretten, den elaka industrin och lungcancer än om mitt eget beslut att sluta röka. Om beslutet aldrig fattats hade problemen inte alls varit lika påträngande. Genom att göra avsteg från min vansinnigt vuxna och politiskt korrekta antirökpolicy blir jag tvungen att konfrontera min egen omoral, eller någonting åt det hållet.
Och ändå är jag i det närmaste helt rökfri. Något återfall när man jobbar måste betraktas som normalt, hur skulle man annars orka, och kanske lite feströkning då och då, eller kanske varje helg om vi ska vara nogräknade, är inte heller att betrakta som riktiga återfall. Då handlar det vanligen om enstaka exemplar av varan. Bara så mycket att jag förstår att jag egentligen inte vill ha. Ganska hanterbart.
Reserökningen börjar däremot bli lite belastad. Det är som om min kropp har tecknat ett kontrakt med mitt undermedvetna om att varje tur förbi Uppsalabollarna innebär fri tillgång på nikotin i rökform.
Jag hälsade på en kompis i Berlin häromveckan. Fortfarande när jag promenerade till centralstationen och satte mig på Upptågets 5.40-tur var jag fast besluten om att genomföra den korta resan utan rökning. På Arlanda köpte jag cigaretter. Därefter dekonstruerades successivt min moral.
Det viktiga är ändå, tänkte jag, att inte fresta min kompis som är diabetiker och precis har slutat röka, vilket jag och alla andra har tjatat om i åratal. För en diabetiker är cigaretter ännu farligare.
"Gör det något om jag röker?" blev min hälsningsfras. Och därifrån till mer än två paket om dagen var färden förvånande kort.
Äsch, vi är ju ändå på kontinenten, övertygade jag mig själv, och accepterade glatt erbjudandet om att röka vid middagsbordet hemma hos min kompis och hennes rökfria kille. Och eftersom jag ändå hade rökt inomhus på kvällen hade det nästan varit löjligt att inte röka innan frukost. Det är ju då det är som godast.
På kontinenten luktar inte cigaretter. De doftar. Kanske är det dags att flytta.