Montys Locos skramlande manifest

ROCK. För mig har Montys Loco alltid känts diskreta - mörka, visst, men aldrig påträngande. Det kan man verkligen inte skriva om dem längre på det fjärde albumet. Här dånar och skramlar duon fram ett 40 minuters manifest om underkastelse och dominans - musik som forskning säger de själva.

Som tur är för den som lyssnar är Farewell mr Happy ändå mer konstnärlig än politisk eftersom Anja Bigrell och Marie Eklund mer använder bilder än retorik. Mörkt är det fortfarande. Här finns destruktivt rockande höjdarlåtar som Heavy och Ages ago, men också rena stolpskott som titellåten och låtar som står svajande mellan pekoral och någon sorts kolsvart Fassbinderkyla, som PJ Harvey-Karin Dreijerkorsningen Vassal love.
Plötsligt låter de som en Regina Spektor med en agenda, eller som en Suicidepastisch. Att kalla det helt lyckat vore helt fel, att kalla det spännande vore en underdrift.

Montys Locos skramlande manifest

Montys Loco har aldrig tidigare känts påträngande. Men nu skramlar de fram ett manifest om underkastelse och dominans. Spännande, tycker Mårten Markne.