Moneybrother hörs knappt

Har man fått en bra plats i grässlänten med utsikt över vattnet, så inte lämnar man den i första taget för att ställa sig på dansbanans hårda trägolv framför scenen. Inte större delen av onsdagens publik på Krutudden i alla fall, med följd att Moneybrother har ett hav av tomhet att spela för. Publiken är utklickad lite här och där, men Moneybrother låter sig inte bekomma — Anders Wendin wailar loss redan i förs­ta låten och försöker få i gång allsång i den tredje.Särskilt bra låter det ändå inte förrän i det explosiva slutet med Stormy weather, trots inlevelsen. Anders Wendins kompband är reducerat till Existensminimum på trummor och Patrik Andersson på gitarr, och de har uppenbaraproblem att nå ut. Moneybrothers hyllade legering av sextio- och sjuttiotalssoul med Springsteenrock mår bättre av storslagen inramning med full blåssektion.Innan Anders Wendin bestämde sig för att göra kortsnaggad solokarriär som Moneybrother var han brylcremig sångare i sjumannabandet Monster. De kunde blanda galenskap med Lennon, Ebba Grön och 60-talets girlgroup-pop, och Anders Wendin lät allt som oftast som Joe Strummer i The Clash.Som Moneybrother är Wendin mindre eklektisk, här gör han en ganska konservativ men för den skull inte mindre innerlig retrorock. För det har han hyllats av en nästan enig, manlig och musiknostalgisk kritikerkår, skivköparna har också funnit honom. Men i Öst­hammar låter Moneybrother plötsligt som ett demoband med dålig synk mellan sång och musik. Anders Wendin tar i och vrålar med sin Strummerröst, men bandet hörs knappt.Visst tänder det till emellanåt, som mot slutet av It's been hurting all the way with you Joanna och i ett långt och charmigt mellansnack om hur det var att åka bil från Stockholm till Öst­hammar, men några ögonblick räcker inte för att höja helhetsintrycket. Kanske är det så enkelt att den här musiken är gjord för mörk inomhusmiljö, inte en vacker sommarkväll i gräset. Det är i så fall en klar begränsning.