Föreställ dig att du lätt klädd i högsommarvärmen går ut i trädgården med filt och solhatt och lägger dig på rygg i gräset. Blicken rakt upp, utan mål och utan förväntan. Vad ser du?
Moln. Gråvita tussar, längs horisonten mörkare sammanhängande sjok. Vad tänker du, vad känner du inför det du ser? Ett antal svar kan man hitta i de gångna två seklens lyrik, med understöd av olika estetiska och psykologiska läror. Eller varför inte börja med Nalle Puh när han med ballongsnöre i handen seglar fram som ett moln ovan trädtopparna (översättning Brita af Geijerstam):
Bara tänk en sådan fröjd
att vara moln i rymden.
Varje molntapp glad och nöjd
sjunger högt i himlens höjd.
Från Nalle Puh till hans diametrala motsats: Erik Johan Stagnelius, en man som ogärna lämnade sin mörka och smutsiga vindskammare på Söder i Stockholm där han skaldade så här:
Vad är vårt liv? Ett moln som
flyktigt simmar
kring rymderna på ödets kalla ilar.
Förvandlat evigt, aldrig det sig
vilar
och varar högst en sommaraftons timmar.
Stagnelius ser inga konkreta molnformationer för sin inre blick, han skriver om molnets idé, som bärare av ett symboliskt innehåll som i detta fall heter föränderlighet och död. Poetisk konkretisering av molnen och de scenerier där de ingår kommer först successivt under 1800-talets lopp i takt med att naturskildringarna över lag preciseras.
Förut talades det mest om träd och blommor i allmänhet utan namngivna arter, men efter hand lärde sig diktarna, gärna med hjälp av Linnés flora, att urskilja särdragen i mängden. På motsvarande sätt tar molnen hundra år efter Stagnelius gestalt i till exempel Heidenstams Molnvandring:
Solens gud rödmantlad vallar
hemåt sin hjord över skyarnas kam.
Högt under flammande pelarhallar
lägra sig flockvis hans vita lamm.
Men du som ligger där i gräset med blicken mot skyn, inte reflekterar du över litteraturhistoriska förändringar. Du låter din egen fantasi stimuleras och ser vilka figurer som helst i molnen där uppe. Hur subjektivt det fungerar påpekade redan Shakespeare när han låter Hamlet och Polonius tvista om vad de ser i molnen. Så låter det i Frödings sammanfattning i dikten ”Vad är sanning?”: ”Mig tycks det likna si så där en vessla – det ser mig ut att vara en kamel.”
Sin viktigaste poetiska funktion har molnen som projektioner av psykiska tillstånd. Att tolka molnbilder kan liknas vid det så kallade Rorschachtestet inom experimentalpsykologin. Försökspersonerna ställs inför tio stycken slumpvis olikformade bläckplumpar på ett papper och uppmanas berätta vad de ser – för att därmed röja drag och konflikter i sitt inre.
Ungefär så går expressionisten Edith Södergran tillväga i flera av sina dikter. Hon väljer molnen som projektionsskärmar och förklarar samtidigt vad de betyder för henne. Ofta gör hon dem till bärare av den euforiska känsla som fyllde henne i stunder av stark inspiration:
Jag står som på moln i en sällhet utan like.
Molnens ränder brinna röda. Det är solen.
Solen har kysst mig.
Mera återhållen är känslan av extas i dessa rader:
Uppå molnen bor allt vad jag behöver:
mina dagsljussäkra aningar, mina blixtljussnabba vissheter,
och på molnen bor jag själv
– vit, i sol som bländar,
oåtkomligt lycklig vinkande farväl.
Men från känslor till vetenskap, närmare bestämt den gren av meteorologin som kallas nefologi, läran om molnen. Där namnger man inte molnen efter deras emotionella innehåll eller subjektiva likheter med jordiska föremål utan efter deras faktiska utseende, läge på himlafästet och fysiska beskaffenhet. Deras numera vedertagna namn – cirrus, cumulus och så vidare – uppfanns år 1802 av den brittisk amatörmeteorologen Luke Howard och fick snabbt genomslag även bland bildat folk i allmänhet. Hans bok On the modification of Clouds inspirerade både poeter och målare, bland de senare framför allt Constable och Turner. En ordentlig skjuts i Tyskland – och därmed också i Sverige – fick Howard av ingen mindre än Goethe som hyllar honom i en dikt som – i ad hoc-översättning – börjar:
En gång slöt fantasi och moln förbund:
att måla drömmens bild på himlens grund.
Och se: Där hotar lejon, vaggar elefant,
kamelens hals blir drakens anförvant.
En hel armé där rycker fram; på stund
mot branta klippor slås den ner i grund.
– – –
Då kom han, Howard, och gav oss sin
helt nya lära och en klar doktrin.
Vad förr flöt ut och som i stycken brast,
förmådde han – först han – att hålla fast.
Han satte gränser för det obestämda
och gav åt allt ett lämpligt namn.
Jo visst. Vetenskapligt må gränserna vara fasta, men för semesterfiraren på rygg i gräset ligger molnens tjusning i deras ständiga förvandlingar.