Det kan gå månader utan att du ser ett enda moln ovanför Ulan Bator, eller Ulaanbaatar som mongolerna själva kallar sin huvudstad. I denna bångstyriga stad lever hälften av landets befolkning samt ett allt större antal utlänningar. Idag är Mongoliet för de flesta västerlänningar terra incognita – en vit fläck på vår jordglob, imorgon spås det vara ett av världens ekonomiska centrum.
Jag tycker mig landa för andra gången i Ulaanbaatar. Första gången var jag tydligen i Kirgizistan, men i dagens globaliserade värld är detta en petitess. Efter tre filmer, två flygplansmåltider och lite småpratande med en ung mongol som precis återvänt efter tre års engelskastudier i London, landar vi på Djingis Khans flygplats.
På sätt och vis är vi här av samma anledning; han för att ta del av sitt hemlands allt snabbare accelerering in på världsscenen och jag för att syna denna process. Igår Sovjetisk satellitstat, i dag Centralasiens enda demokrati som bytt planekonomi mot den friaste av marknader.
Vår välkomstkommitté består av en mängd taxichaufförer som slåss om att få ta oss härifrån: en modern form av den mongoliska horden, tänker jag och letar upp min på förhand beställda chaufför.
Väl på väg mot mitt blivande hem blickar jag upp mot skyn och tänker att det verkligen inte finns ett enda moln på denna oändliga himmel. Likt en ljusblå skål ligger den över staden och sträcker ut sig ända bort till de snötäckta bergskedjorna vid horisonten. Min blick fortsätter sjunka och Ulaanbaatar hälsar mig välkommen på sitt ogenerade sätt genom ett av stadens Ger-områden. Döpt efter de cirkelformade mongoliska tälten som än i dag används som bostäder. Vi blir en del av rock ’n’ roll-trafiken som tar sig fram på dessa trötta vägar och passerar lika ogenerat slumområdets invånare.
Att korsa en väg i Ulaanbaatar påminner mig om ett tv-spel jag brukade spela som liten. Man var en groda som skulle ta sig över en flerfilig väg utan att bli överkörd. Man tar sig över en del av vägen, blir strandad halvvägs medan bilar svischar förbi en på båda sidor. Tar ett steg fram, hoppar tillbaka till säkerheten på mittlinjen. Att ingen kör något mindre än stadsjeepar på steroider gör inte mirakel för självförtroendet. Grönt ljus ger dig inte heller några garantier, röd gubbe är mera av en riktlinje. Det enda du kan göra är att följa lokalbefolkningen. Se och lär, anpassa dig eller gå under.
Jag äter lunch med en grupp människor från olika västerländska länder som har bott och arbetat här under en längre tid. Jag passar jag på att fråga dem om hur man lättast införskaffar sig ett mongoliskt SIM-kort med förhoppningen om att jag kommer kunna köpa ett sådant i vilken kiosk som helst.
Det visar sig att jag har ordentligt fel och de förklarar att det är något av ett projekt att införskaffa sig ett SIM-kort här. De säljs endast i speciella butiker där flera nummerlappar är en obligatorisk del av processen, en översättning av ditt svenska namn till det mongoliska alfabetet krävs, sedan kommer biten med att välja nummer. Vissa mobilnummer har högre status än andra.
– De billigaste kostar motsvarande 25 kronor men om du vill ha ett nummer som börjar med 9911 får du betala en mindre förmögenhet, även med västerländska mått, förklarar en kostymklädd man som sitter vid bordet.
De andra nickar instämmande. Det låter som om Mongoliet har lyckats förena sovjetisk byråkrati med kapitalistiska ideal.
– De flesta som har nummer som börjar med 9911 svarar bara om de ser att det är någon vars mobilnummer också börjar med 9911 ringer, berättar en som arbetar vid FN.
Mongoliet har en befolkning som motsvarar en knapp tredjedel av Sveriges, men har samtidigt en landyta som är tre gånger så stor. Det gör Mongoliet till världens mest glesbefolkade land. Ett buddhistiskt land där många ser Djingis Kahn som den store landsfadern. Med ett folk som gärna blickar tillbaka på en svunnen tid, då Mongoliet täckte en större yta än någon nation någonsin gjort i historien: från Polen i väst till Vietnamn i söder, vilket motsvarar en femtedel av jordens yta. En prestation som ter sig än mer imponerande när man ser till att det skedde redan under tolvhundratalet.
Att man letar sig tillbaka till medeltiden för att hitta en epok att hylla och lyfta fram är ingen tillfällighet. Mongoliets historia efter Djingis Khans död ter sig allt mörkare för varje århundrade.
Historikern Thomas Ewing beskrev Mongoliets geografiska position med liknelsen att landet var placerat mellan hammaren och städet, vilket effektivt sammanfattar en stor del av historien efter det mongoliska imperiets sammanbrott. Exempelvis blev Mongoliet invaderat under 1600-talet av det expansiva Qing Imperiet, för att sedan vid upprepade tillfällen fungera som en buffertzon mellan Kina och Ryssland; degraderat till en politisk bricka i Kinas och Rysslands utrikespolitik.
Mongoliet har under lång tid varit styrt av yttre krafter, vilket mongolerna hoppades ändra på med hjälp av röda armen och anammandet av kommunismen. År 1924 förklarade man sig självständig från Kina och den Mongoliska folkrepubliken föddes. Men den expansiva utrikespolitik Ryssland fört under tsarväldet avslutades inte i och med kommunismen utan bytte endast karaktär. Mongoliet förvandlades till Sovjets mest långvariga satellitstat tills man åter fick sin frihet i och med Sovjets fall 1991. Med denna historia i åtanke tycks det inte så märkligt att Djingis Khan under upprepade tillfällen har använts som retoriskt verktyg för att förena det mongoliska folket.
Men även om mongolerna till viss del trånat efter en svunnen stormaktstid så kan ingen förneka att de i dag är inne i en period av förändring. Socialismen har fått se sig slagen av liberalismen. Den fria marknaden har helt anammats och gruvindustrin ersätter i snabb takt det herdebaserade jordbruket som den viktigaste näringen. Mycket tack vare gruvindustrin är den mongoliska ekonomin på stark uppgång, men med de ekonomiska framgångarna kom även en stark inflation som har fått valutan att svaja.
Det finns två sidor av Mongoliet. Den ena är Ulaanbaatar och dess mänskliga myller, den andra är vidsträckta slätter, bergskedjor och så klart Gobiöknen. På många sätt Ulaanbaatars motsats.
Efter två dagars bilfärd rätt ut i öknen finner jag mig i en nomadfamiljs gertält. Utöver vårt eget har vi inte sett ett enda fordon sedan vi svängde av vägen och bytte ut den hoplappade asfaltsvägen mot sicksackande bilspår. Endast boskap, herdar och ett sterilt men förvånansvärt skiftande landskap. Det är jag, en tystlåten tolk vid namn Ghana och en pratglad chaufför som kallar sig själv Agi och inte pratar engelska. Vi har rest bland bergen: långa ödleryggar dekorerade med små vita fläckar av snö. Vi har färdats i månlandskap för att en halvtimme senare befinna oss på Mars. Sedan kom sandstormen och vi tänkte att nu kan inte sikten bli sämre. Det var tills natten kom. Ute i öknen finns en sorts mörker som inte finns någon annanstans. Med sikten försvann även ”vägen”.
Jag har precis serverats min andra skål med getmjölk och solens första strålar håller på att sträcka ut sig över horisonten. Så gör även fadern i denna herdefamilj. Alla i familjen tycks nyvakna men skämtar glatt med oss och varandra. Det är nu jag inser att vårt besök inte är planerat. Att avgiften jag betalat för denna resa inte går till familjen för att de ska ta emot oss, att varken vår guide Agi, eller tolken Ghana har träffat dessa människor förut. Om jag hade en mongolisk ordbok så tror jag inte att jag skulle hitta ordet ”främling” i den. Möjligen skulle jag i stället hitta tio ord för ”gäst”.
Getmjölken ersätts med en stuvning som Ghana tillsammans med modern tillreder medan fadern spelar på sin Morin khuur, ett stråkinstrument vars ljud påminner mig om en enkel nyckelharpa. Agi berättar om gårdagens eskapader och det skrattas hjärtligt. Totalt är vi nio personer i tältet och sitter runt den varma kaminen på sängar, pallar och golv. Gobi må vara en öken, men så här års är luften kylig och iskalla vindar drar fram över dessa öppna slätter.
Att besöka en herdefamilj är att befinna sig på två platser i historien på samma gång. Livet här är simpelt, primitivt nästan. Men utanför pekar solcellspaneler upp mot skyn och mobiltelefoner hänger ned från tälttaket, försedda med långa antenner. Våra telefoner har inte haft någon mottagning på ett par dygn nu.
Det politiska spelet i Ulaanbaatar känns främmande och avlägset här. Detta är så klart en illusion. Människorna påverkas i högsta grad av det som beslutas i huvudstaden. Problemet har varit att få dessa människor att ta del av den demokratiska processen.
Boskapsskötseln har genom historien varit den allra viktigaste näringen för Mongoliet och är än i dag av stor betydelse, även om den hamnar allt mer i skuggan av gruvindustrin och den illegala gruvverksamhet som växer i samband med att arbetslösheten ökar.
Bakom metalldetektorer och beväpnade vakter, möter jag Burmaa Radnaa, medlem av Great Hural vilket är det mongoliska parlamentet. Hon ringer upp mig och meddelar att hennes assistent kommer att möta mig vid grindarna. Jag konstaterar att hennes mobilnummer börjar på 9911: det är på riktigt nu.
Vi möts i ett mindre rum precis innanför metalldetektorerna. Att mötas på hennes kontor är inte möjligt.
– Vi har klädkodex här, konstaterar hon kort och ser ned på mina skor. De är hårt ärrade efter fem dagar i öknen.
– Gick vilse, hann inte byta om, ljuger jag.
Jag har tjugo minuter på mig, max, meddelar Burmaa Radnaa. Ingen tid för krimskrams som introduktionsprat eller handslag.
Hon har ett minspel som skulle få vilken pokerspelare som helst grön av avund. Utan att röra en min berättar hon att det tycks ljusna för kvinnorna i den mongoliska politiken.
– Det finns femtiosex platser i parlamentet. Tre av dessa upptogs tidigare av kvinnor, men det har nu ökat till elva. En stor förbättring för oss.
Orsaken är förändringar inom det politiska systemet. Kvoteringsprincipen har återinförts och ligger nu på 20 procent. Jag räknar snabbt i huvudet. Jo elva motsvarar ganska precis en femtedel av 56. I Sveriges riksdag motsvarar antalet kvinnor i riksdagen ungefär 45 procent.
– Men det finns även ett socialt stöd bakom de kvinnliga politikerna, fyller Burmaa Radnaa i.
Hennes huvudsakliga arbetsområde är att motarbeta den utbredda korruptionen i landet, med fokus på finanspolitiken. Ett arbete som har burit frukt.
– När jag började låg Mongoliet på 120 plats av världens länder när det kom till korruption enligt Transparancy index. Nu ligger vi på plats 96, konstaterar hon och jag tycker mig ana en antydan till ett leende.
Nya lagar ligger bland annat bakom framgångarna inom detta område. Lagar som ska förbättra transparensen inom det politiska systemet har införts, samt lagar som ska försvåra pengatvättsverksamhet.
Jag frågar henne om det inte har varit svårt att införa alla dessa lagar. Att hon måste ha mött motstånd från något håll. Hon nickar instämmande.
– Dessa förändringar har inneburit betydande strukturella förändringar för medlemmarna inom parlamentet. Men det tycks ändå som om parlamentsledamöterna har fått anpassa sig till dessa förändringar.
I och med att fler kvinnor har fått plats i parlamentet så har även den politiska agendan förändrats, menar hon. Sociala frågor har vunnit mark.
– Detta är en spännande tid för Mongoliet. En tid av förändring.
Under sommaren publicerar UNT Kultur reportage av nyutexaminerade journalister, i samarbete med Journalistikutbildningen vid Uppsala universitet.