Kirsten Dunst måtte ha varit drabbad av baksmälla för att tacka ja till den här rollen. Detta efter hennes fantastiska gestaltning av en bipolärt sjuk blivande brud i Lars von Triers vidunderligt vackra och sorgsna Melancholia. Möhippan är dess totala motsats och ett snedsteg i Dunsts karriär.
Hon spelar den på ytan snygga och lyckade tjejen Regan. Ni vet den som med sin perfektionism retade gallfeber på de flesta i gymnasiet, men som alla ville vara kompis med. En i det gamla gymnasiegänget, Becky, enligt amerikanska mått den minst attraktiva tjejen i gänget, ska gifta sig. Hon vill att väninnorna från den tiden ska vara hennes brudtärnor.
Tre kanske något överåriga partyprinsessor tar chansen att få festa vidare med möhippa och bröllop, men det mesta går faktiskt fel under det förvirrade dygnet före bröllopet. Kanske mest för att väninnorna brukade förlöjliga Becky bakom hennes rygg. Dåligt samvete, varvat med festprissig samvetslöshet, är ingen bra kombination för en brudtärna.
Men manuset saknar tyvärr finess. Det går att se att regissören och manusförfattaren Leslye Headland vill göra en svart komedi med antydda feministiska förtecken om det mycket amerikanska sättet att gifta sig. Men resultatet är skränigt, fyllt av kokain, fylla, kryddat med en nypa ångest och dåligt samvete. Inte särskilt kul och absolut inte jämförbart med förra årets film i samma genre, Bridesmaids.
Skådespelarna överlag är mycket bättre än sina repliker. Det är tack vare dem det glimtar till av äkthet emellanåt.