Nej, Anna Odell har inte hållit i filmkameran själv. Annars har hon regisserat, skrivit manus och spelar huvudrollen i sin debutfilm. Man kan ha olika åsikter om hennes konstprojekt, jag tillhör inte själv tillskyndarna av det iscensatta dramat på Västerbron. Men hennes film är både originell, gripande och fylld av både viktiga tankar och svart humor. Jag är imponerad!
Det börjar med en kameraåkning längs en tråkig korridor, sjukhus eller skola är oklart. Det sveper över till dukade bord och det framgår att här vankas en återträff för ett antal personer runt 30 som gått i samma grundskola. Det är till en början lite spänt men hyggligt gemytligt. Talen handlar om den fina sammanhållning som präglat klassen och så vidare. Vartefter kommer dock gamla konflikter upp, särskilt de som varit mellan en kvinna kallad Anna Odell och resten av klassen. Det hela urartar alltmer och till slut övergår det i rent våld. ..
Anna Odell berättar i olika lager. Först kommer ”spelfilmen” om det hela, som det framgår framställd av professionella skådespelare. Sedan träffar hon de ”verkliga” förebilderna och pratar om vad de tyckte om filmen. Först trodde jag att det var på riktigt, att de var de verkliga forna plågoandarna som förmåtts att ställa upp på riktigt. Så skickligt gjort är det av de inblandade och man vet ju aldrig med Anna Odell, det finns en härlig osäkerhetskänsla genom hela filmen.
Alla har vi erfarenhet av mobbing, som drabbade, utövare eller alltför passiva åskådare. Kanske tillhör vi de få som faktiskt ingrep och förhindrade de inte så sällan grova övergrepp som förekommer. Med explosionen av nätet har ju mobbingen dessutom tagit helt nya utryck och fått en så mycket vidare spridning.
I den här berättelsen har det hela skett för cirka 20 år sedan och det rör sig om ”gammal hederlig” mobbing. Anna Odell har själv i intervjuer sagt att liknande saker drabbade henne själv och trots att det inte i strikt mening är någon självbiografisk film så bygger ”den på verkligheten”. Eller ”fritt efter” som det brukar stå nu för tiden, och jag kan tänka mig att revanschkänslan är stor.
Det är en stark skildring hon åstadkommit och det är många gånger under filmen som indignationsadrenalinet trycker på. Man blir rejält upprörd och berörd. Anna Odell visar sig vara en bra skådespelare själv, Eller om hon bara är sig själv som sig själv. Bra hur som helst, liksom övriga skådespelare.
Jag ser gärna kommande filmer av henne. Snart.