UNT passade på att ställa henne några frågor om politik, språk och skrivande.
Klockan är 15.30 och Martin H:son Holmdahl, som representerar Kenne Fants stiftelse för det fria ordet, hälsar ett femtiotal personer välkomna till stora salen på Göteborgs nation. Den rumänsk-tyska författaren Herta Müller sitter på första raden i publiken. Snart ska hon ta emot Monismanienpriset för sitt långa försvar av yttrandefriheten, och efter det hålla en föreläsning på Ekonomikum.
I en passage av prismotiveringen lyfter man fram hennes "kamp mot politiskt förtryck och för att ha givit en röst till minoriteten", och när hon tar emot diplomet talar hon om hur professorn och publicisten Torgny Segerstedt d.ä., till vars minne Kenne Fant instiftade priset 1975, var en stridbar fiende till samma politik som hennes Waffen-SS-anslutne far representerade.
- Det är märkligt hur cirklar kan slutas, säger hon.
För Herta Müller, som växte upp i Ceausescus kommunistiska Rumänien och gick i exil vid 34 års ålder, har diktaturens och repressionens mekanismer oundvikligen blivit ett centalt tema i det litterära utforskandet.
- Kommer man från en förtryckarstat så är det naturligt att man skriver om det, vad skulle jag annars skriva om? Jag hoppas att mina texter kan få andra att förstå hur det är att leva i en diktatur, säger hon när UNT får en pratstund med henne efter ceremonin.
Kallar du dig själv för en politisk författare?
- En bok kan inte störta ett samhälle, men jag vill ändå slå tillbaka för att behålla min egen värdighet. Jag tycker att det vore arrogant att kalla mig själv för en politisk författare. Samtidigt är ju allt politiskt, även det privata. Särskilt i en diktatur.
Skriver du för att förändra världen eller för att förstå den?
- För att förstå den. Och inte bara den - också mig själv. Men, tillägger hon med ett skratt, det lyckas inte alltid!
Du har ett väldigt poetiskt och originellt språk. Det ger intryck av nödvändighet, man märker att du inte tar det för givet. Hänger det ihop med dina erfarenheter från diktaturen och dess manipulerade språk?
- Jag har alltid tyckt om böcker med ett exakt språk. Och jag har alltid älskat detaljerna. När jag gick i skolan som barn och läraren bad mig redogöra för handlingen i en bok så kunde jag ibland inte svara, för jag hade fastnat i detaljerna. I diktaturens språk ekar det alltid tomt.
Har du stort självförtroende som författare?
- Nej! svarar hon distinkt på svenska och skrattar. Jag tror alltid att jag inte kan, och det gör jag ju inte heller. Varje text jag skriver är ett försök att komma på hur man gör.
Hjälper pris av det här slaget?
- Nej! svarar hon igen, på nytt med samma distinkta svenska. De har inget med skrivandet att göra. Man ska inte ta dem på för stort allvar, gör man det tror jag man kan bli rätt dum.