Det främsta och egentligen enda kravet på en komedi är att den ska vara rolig. Funkar det så sväljer man det mesta. Med detta sagt så faller det här försöket direkt. Det spelar ingen roll om man stoppar in duktiga skådespelare om inte grunden håller. Det är bara i stort sett Quentin Tarantino som kan komma undan med den här typen av film.
Det börjar med att en lejd mördare ringer på dörren hos en middagsätande familj och skjuter ihjäl allihop, barn som vuxna. Jätteroligt? Inte!! Det fortsätter med att vi möter en annan familj på flykt i Frankrike. Det är den amerikanske mafioson Giovanni Manzoni som fått FBI:s vittnesskydd efter att ha skvallrat på alla sina forna vänner i New York. Det ligger ett pris på 20 miljoner på hans huvud (för övrigt kanske det gage De Niro fått för att göra rollen?).
Men eftersom hela familjen har för vana att lösa alla konflikter - med skolkamrater, hantverkare, mataffärer - med våld, dödligt om det måste till, så har deras FBI-kontakt bråda dagar med att ständigt hitta nya identiteter och nytt boende till dem. Nu har de hamnat i en liten fransk stad, i ett schabbigt hus, med tokiga grannar. . .
En del av den så kallade humorn ska bestå av kulturkrockar mellan franskt och amerikanskt men även här misslyckas man för det allra mesta. Det blir bara de gamla schablonerna om de båda länderna som ältas om. Maffiaklichéerna går samma öde till mötes.
Robert De Niro ska nog välja bättre bland sina roller, annars kanske priset på hans huvud sjunker drastiskt. Då var Steve Van Zandt betydligt bättre i sevärda tv-serien Lilyhammer, med liknande upplägg.