Missionären Timbuktu
Det är långt mellan Lund och Bronx. Men hiphopen letade sig fram till Timbuktu och resten är historia. På söndag spelar han i Uppsala.
Timbuktu spelar i Uppsala på söndag.
Foto: Timbuktu press
Det började i Lund, en stad med ett minst lika stort universitet som Uppsala men med knappt hälften så många invånare. I Lund är klubblazer och fluga en ännu vanligare klädstil än här. I Lund får man ännu oftare frågan "vad läser du?" så fort man har presenterat sig. Lund är staden där en flock herrar kan vandra genom gränderna iförda frack och stormhatt utan att någon tar notis om det, än mindre börjar fnissa något om pingvinkolonier.
Det var i den miljön Timbuktu, eller Jason Diakité som han egentligen heter, började lyssna på stenhårda rhymes från Bronx. Redan då förstod han att han var annorlunda, men ändå inte.
- Jag gick i samma skola som professorsbarnen men jag bodde i ett område där det mestadels fanns utlänningar. Jag hade inga problem att umgås med barn från rika familjer. Jag har nog alltid varit bra på att anpassa mig.
- Samtidigt var jag en av två mörkhyade på hela skolan. Nästan varje rast var det någon som kallade mig "negerjävel". De visste inte bättre, helt enkelt.
När hiphopen kom till Lund gick den raka vägen in i hjärtat på Jason. Med sin afroamerikanska bakgrund kunde han omedelbart hitta teman och stämningar att identifiera sig med, trots att de rappande själsfränderna på andra sidan Atlanten levde i en tillvaro som var så långt från Lund man kan komma.
- Jag blev riktigt förälskad i hiphopen då någon gång kring 1988-89. Public Enemys It takes a nation of millions to hold us back var en av de plattor som gjorde starkast intryck på mig. Den var hårdare, mer rebellisk och hade ett bra budskap, förklarar han.
Numera har Timbuktu sin bas i Malmö, en stad som bara ligger femton minuter från Lund med tåg men ändå betydligt längre bort mentalt. Det är härifrån han sänder programmet P 3 hiphop en gång i veckan tillsammans med Dj Amato och det är också här han har sitt skivbolag Juju Records. Timbuktu har inte bara gjort Malmö till sin hemstad, Malmöborna verkar också ha gjort Timbuktu till sin artist.
- När jag går på stan i Malmö händer det att folk som jag aldrig har träffat hälsar på mig. "Tjenare Jason!" säger de. Förr ryggade jag alltid tillbaka när det hände men nu har jag lärt mig att försöka vara öppen. Det är ändå svårt för mig att fatta hur människor kan skaffa sig någon sorts relation till mig utan min vetskap.
Jason Diakité tillbringar en stor del av sin tid på resande fot. När han inte turnerar runt i Skandinavien åker han ofta längre bort, till New York, Sydamerika, Tokyo eller Afrika. Ibland kan gränserna mellan semester och arbete bli diffusa för honom, som när han förra året reste med sin samarbetspartner Måns Asplund i Afrika.
- Vi var lediga och på semester men Måns hade tagit med sig en gitarr och en dator. På ett kafé i Ghana träffade vi en äldre man som sade "In Ghana everyone wants to go to heaven, but no one wants to die". När Måns översatte det till svenska tyckte vi att det lät så coolt. Sedan började vi göra musik utifrån det, berättar han.
Hörs det att flera av låtarna är skrivna i Afrika?
- Lite kanske. Måns har till exempel lyssnat mycket på västafrikansk soukousmusik och det har nog påverkat oss en del. Men framför allt var det en bra stämning i Afrika. Där kommer musiken mer spontant än här. Om någon spelar musik mitt på dagen kan folk i alla åldrar ställa sig och dansa. Det är en del av vardagen. I Sverige är dans mest en högtidsgrej. Dessutom är inte afrikanerna slavar efter klockan som vi.
Hur då menar du?
- Om en buss ska avgå klockan 15 kan den lika gärna komma klockan 17, eller 19, eller inte alls. Tiden betyder inte så mycket. I början är det där förstås jobbigt, men efter ett tag vänjer man sig och börjar slappna av. I Ghana behöver man aldrig be om ursäkt om man kommer för sent.
Du betraktas ofta som en representant för ett specifikt, skånskt hiphop-sound. Hur ser du på det?
- Jag och Måns har ju ett eget sound där vi blandar gitarrer, rap, hiphop, soul och progg. Det proggiga handlar mest om vår inställning till musiken, att vi skapar fritt och öppet. Däremot vet jag inte om soundet skulle vara speciellt skånskt. Musiken har nog inga geografiska begränsningar.
Men visst är det skillnad mellan till exempel amerikansk och europeisk hiphop?
- Jo, det är det ju. Det beror på att samhällena är så olika. USA är väldigt patriarkaliskt och hårt, men samtidigt öppnare. Där kvittar det om du är ryss, kines eller något annat. Så länge du kan tjäna ditt levebröd så accepteras du. I Sverige måste man fasas in i någon sorts svensk mall först, innan man kan börja jobba och bli godkänd.
Vi har en del att lära av USA med andra ord?
- Ja, men det värsta är att vi lär oss fel saker. Sverige håller på att bli ett litet Amerika med uteliggare, segregerade förorter och kriminalitet. Det blir ännu värre om vi börjar ta betalt för högre utbildning. Än så länge kan faktiskt en 19-årig tjej från Rosengård läsa i Lund. Men när utbildningen blir avgiftsbelagd kommer det att få återverkningar på hela samhället.
Du beskrivs ofta som "kungen av svensk hiphop" utan någon jämbördig konkurrent. Är det ensamt där på toppen?
- Haha! Nja, jag brukar stänga mina öron när jag hör sådana där benämningar. Det får stå för dem. Men visst kan jag tycka att det är synd att inte fler hiphoppare kommer fram i medierna. Till viss del beror det på att skivförsäljningen går så dåligt, men jag är ingen motståndare till nedladdning. Jag förespråkar att man ska ladda ner och sedan köpa skivan om man tycker att den är bra.
Får du mycket respons på ditt radioprogram?
- Ja, det är många som mailar till mig. De flesta önskar låtar. "Kan ni inte spela mer Eminem", och sånt. Men ibland får jag helt andra brev. Någon kille skrev att han var en tung narkoman och att han nu var inne på sin andra rehabilitering. Han sa att min musik hade hjälpt honom. Det var lite rörande faktiskt. Jag skrev ett långt svar till honom.
Vad kan vi förvänta oss av din spelning i Uppsala på söndag?
- Det kommer att bli ett sjujäkla sväng. Och det kommer att bli hett. En gång mätte vår ljudkille upp 37 grader vid scenen! Glöm inte att ta med bekväma skor att dansa i också.
Katalin, söndag
Så jobbar vi med nyheter