Minnesbilder från Musikforum
Sveriges första Musikforum grundades i Uppsala 1972 och fick många efterföljare landet runt. I en ny avhandling analyseras föreningens uppgång och fall, från ett kreativt musikaliskt drivhus präglat av idealism till en krogrörelse som gick i konkurs.
En ung Afzelius, 1976.
Foto:
Från början var Musikforum en renodlad musikklubb men det dröjde inte länge förrän den rådande tidsandan i samhället också satte sin prägel på verksamheten. Paroller som "musik och politik hör ihop" och "det arbetande folkets kultur" hördes allt oftare i huset.
Musikforskaren David Thyrén vid Stockholms universitet har detaljstuderat Musikforums utveckling och jämfört den med Göteborgs motsvarighet Sprängkullen. I sin forskning har han hittat många slående likheter, men också tydliga skillnader mellan de båda musikhusen.
- Både Musikforum och Sprängkullen arbetade för att motverka kommersiella intressen inom musiken, men medan Sprängkullen byggde upp en motoffentlighet vid sidan av det etablerade kulturlivet så hade Musikforum i stället ett väldigt gott samarbete med kommunen och staten, säger David Thyrén.
Skillnaderna berodde främst på städernas olika karaktärer. Dåtidens homogena och lätt sömniga akademikerstad Uppsala lockade till sig unga studenter från hela landet medan Göteborg genomsyrades av rasande klassmotsättningar, kravaller och vilda strejker bland hamnarbetarna.
- Musikforum i Uppsala dominerades av medlemmar från medelklassen medan Sprängkullen hade en mer brokig medlemsskara med akademiker, arbetarklass och någon enstaka adlig person från överklassen, berättar David Thyrén.
Även om Musikforum hade en tydlig vänsterprofil så var föreningen långt ifrån lika radikal som Sprängkullen där de musiker som inte ansågs passa in i det snäva, socialistiska kampidealet ofta gallrades bort.
- I Uppsala var jazzmusiken viktig, liksom folkmusiken. Senare utvecklades det till ett intresse för det som kallas världsmusik. I Göteborg dominerade i stället rockmusiken och den politiska visan, förklarar David Thyrén.
Det saknades emellertid inte musikaliska kontroverser i Uppsala. När stadens vänsterungdomar började intressera sig för gammeldans uppstod det till exempel tydliga slitningar mellan Musikforum och de äldre, mer traditionella spelmännen.
1978 kunde UNT berätta att en paneldebatt hade anordnats på Musikforum om den "träskobeväpnade folkloristiska jeansungdomen". Bakgrunden var bland annat att "musikspioner" hade strukit runt och motat bort folk från dansbanan om de bar fel klädsel eller dansade polska på ett felaktigt sätt.
En representant för Musikforum försvarade de jeansklädda träskodansarna och såg deras beteende som en del i en politisk kamp: "Den folkkultur vi vill ska leva vidare måste bli en liten men väsentlig del i det nydanande socialistiska samhälle som måste till", konstaterade han.
Enligt David Thyrén så hade dåtidens stora folkmusikintresse bland unga också delvis politiska förklaringar.
- Somliga i musikrörelsen ansåg att folkmusiken var folklig och äkta jämfört med rocken som var den amerikanska imperialismens musik och ett exempel på borgerlig dekadens. Ändå lyckades musikhusen behålla rocken. I Göteborg var till exempel rockbandet Nationalteatern stora, trots att Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna revolutionärerna var som mest inflytelserika där, säger David Thyrén.
Samtidigt tvingades många unga musiker in i en politisk kostym som de kanske inte alltid kände sig bekväma med.
- Ungdomar som bara ville spela musik pressades ofta att spela ideellt och att delta i politiska möten. Det var musiken som lockade folk till musikhusen, men många inom rörelsen använde musiken som ett politiskt verktyg, förklarar David Thyrén.
1977 flyttade Musikforum in i betydligt rymligare lokaler på Stockholms nation men publikleden blev glesare, inte minst därför att föreningen hade slutat att servera mellanöl. Alkoholförbudet motiverades bland annat med att ölen skulle få medlemmarna att slappna av i stället för att ta upp kampen mot missförhållanden i samhället.
Det som räddade Musikforum från att gå under i slutet på 1970-talet var punken. Publikrekordet både på Musikforum och Sprängkullen slogs av omåttligt populära Ebba Grön.
Alla punkare och anarkister var dock inte nöjda med Musikforums organisationsiver och stormöteskultur. 1978 släppte Uppsalagruppen Rune Strutz singeln Musikforum brinner där de beskrev Musikforums medlemmar som "tråkiga jävlar som förstör alltihop, med möten med ordning och interpellation. Va' fan ska vi göra av vår aggression?".
En av dem som upplevde Musikforums uppgång och fall på nära håll var Anders Folke, medgrundare till musikhuset och en av föreningens förgrundsgestalter alla år. Enligt honom var strider och fraktionsbildningar inget som genomsyrade verksamheten på Musikforum.
- Det finns många myter om musikrörelsen och om Musikforum. I själva verket hade vi ett brett musikutbud och en väldigt stor frihet. Nästan alla som ville spela fick spela. Det var en otroligt kreativ och rolig period. Vi behövde inte jobba för att dra in pengar, bara en sådan sak, säger han.
I efterhand kan han också konstatera att dåtidens Sverige erbjöd helt andra förutsättningar för unga att organisera sig ideellt. Musikrörelsen uppstod efter rekordåren i svensk ekonomi då folkhemmet hade byggts upp.
- Vi hade äldre släktingar som var aktiva inom folkbildning och föreningsliv. Vi visste att det gick att ta för sig i samhället och vi organiserade oss kollektivt. Vi hade inte behovet av att synas som individer på samma sätt som dagens unga. Nu för tiden är allt mycket mer kommersialiserat. Dessutom är det så dyrt att bo att man måste göra karriär. Det räcker inte med att engagera sig ideellt och sedan jobba lite extra vid sidan om, menar Anders Folke.
I mitten på 1980-talet försvann de sista oavlönade aktivisterna från Musikforum. Samtidigt blev arrangemangen proffsigare och mindre politiska. Senare bytte etablissemanget också namn till Barowiak och flyttade in i Slottskällans gamla lokaler (nuvarande Birger Jarl).
- Vi började inte anställa vakter förrän 1986. Sedan blev kroglivet snabbt tuffare. Ett krogkrig bröt ut. Vi blev hotade och det kastades in brandbomber, berättar Anders Folke.
Många menar att musikrörelsen nådde sin absoluta höjdpunkt 1975 då alternativfestivalen anordnades i Stockholm, en högljudd protest mot den populära schlagerfestivalen. Många från Musikforum i Uppsala deltog också i det berömda evenemanget, men inte Anders Folke.
- Nej. Jag stannade hemma och tittade på Melodifestivalen på tv i stället, säger han och skrattar.
Hos den breda allmänheten fick musikrörelsen inte det genomslag som man hade hoppats. Mobiliseringen av arbetarklassen kom av sig.
- Vi fick en stor uppbackning i medierna, men det var ju inte så att hela svenska folket ställde sig upp och jublade åt oss, säger Anders Folke.
1984 gick han också ut i UNT och förklarade att Musikforum skulle bredda sin verksamhet och bland annat ta in artister som Lill-Babs och Lill Lindfors.
- Ja, det var en medveten provokation. Lill-Babs och Lill Lindfors må ha ett schlagerförflutet men de är ju bra artister ändå, säger Anders Folke.
Bilden av 1970-talets musikrörelse som en samling dogmatiska fiolgnidare iförda näbbstövlar och palestinasjalar tycks vara alldeles för överdriven. Det fanns en större öppenhet och fördomsfrihet i rörelsen än vad många tror, åtminstone i Uppsala.
Även om det är lätt att småle åt dåtidens träskobeväpnade jeansungdom och deras högstämda ideal så går det heller inte att ta ifrån musikrörelsen vad den gjorde för kulturklimatet i Sverige.
- Musikrörelsen gjorde det möjligt för oerfarna band att gå upp på scenen tidigt i karriären och den var också viktig för replokalskulturen i Sverige. Dessutom fostrade den flera mycket skickliga musiker, säger David Thyrén.
Så jobbar vi med nyheter