När Reginateatern hette Skandiascenen jobbade jag extra som sufflös där. Var nog lite extra uppvarvad inför premiären av "Mio min Mio". Ljuset började släckas ner i salongen och en liten spröd kvinna satte sig brevid mig. När jag hörde henne säga med sin karaktäristiska sagoröst "Du ska inte vara så nervös, kommer skådespelarna av sig är det inte hela världen", förstod jag vem det var. Astrid Lindgren hade sedan stort nöje av föreställningen där Tord Pettersson spelade den goda fader konungen och hon pratade med några barn i publiken efteråt.
Tio år senare hade jag bestämt träff med Viveca Lindfors just här för en intervju, under den pågående filmfestivalen i Uppsala. Hollywodaktrisen var på tillfälligt besök i sin födelsestad, dels för att spela pjäsen "Anna – tattarkullan" på Stadsteatern, dels för att presentera sin film " En oavslutad historia" på festivalen. Vi sitter på balkongen, vid den lilla öppningen där filmprojektorns bilder ska skjutas igenom till kvällen. Där fick jag höra berättelser från hennes långa liv som internationell filmstjärna. Hon suckade över att det inte alltid var så lätt som ung kvinna i den stora filmfabriken i väst under 1940-talet. Och att hon fick sin första roll i en film där motspelaren hette Ronald Reagan ("När natten faller på"). Men hon glittrade med ögonen när hon pratade om vad det betydde att få återkomma till sina rötter i Uppsala.
Ytterligare ett decennium senare besöker jag och den då tioåriga sonen Uppsalafödda mimaren Roger Westbergs hyllade mångåriga succé, enmansföreställningen av "Hamlet". Sonen, som var tveksam inför besöket, ömsom fascineras, ömsom skrattar så att han håller på att ramla ur bänken. Han vill omedelbart se om det hela.
Ytterligare några år senare besöker vi Filosofifrukosten på Reginateatern tillsammans. Lyssnar på föredraget om filosofen Immanuel Kant och hör att mannen bakom "det kategoriska imperativet" (handla alltid efter den maxim som du vill ska upphöjas till allmän lag) också skrev reseskildringar – utan att någonsin resa ifrån sin födelsestad, Königsberg i Tyskland. Det är fint att bli påmind om att fantasin spränger gränser, inte minst på Reginateatern.