Mina möten med deckarförfattaren

Man ska inte tro att författaren ÄR sin huvudperson, sin litteratur.

Så beror det ju också på var och varför man möts.

Första gången jag mötte Elizabeth George, 1995, var hon på besök på Engelska institutionen vid Uppsala och föreläste i Humanistcentrum. Hon var professionellt vänlig och tillmötesgående under intervjun. Trevlig och skärpt.

Andra gången träffades vi mer privat, vid en middag hos deckarakademiparet KG och Lilian Fredriksson i Uppsala. Ms George var inte uppåt alls. Mungiporna pekade nedåt. Tyst var hon också. Antagligen trött efter en lång europeisk promotionturné för den aktuella boken. Stämningen var milt sagt aningen tryckt. Då knäföll min dåvarande make, OD-tenor, framför författaren och brast ut i serenad. Lite lagom teatraliskt.

”Koom du ljuuva hjärtevän…”, sjöng han smäktande. Och Elizabeth Georges mungipor for upp, blicken blev klar och resten av kvällen – för oss alla – närmast munter. Se där vad lite musikalisk uppvaktning kan göra!

Dagen efter intervjuade jag deckardrottningen på hennes Uppsalahotell innan hon for vidare till Arlanda. Jag har för mig att vi frukosterade ihop, det var ganska tidigt, åtminstone jag behövde kaffe. En rolig detalj: denna vid det här laget mycket berömda, uppburna och förmögna författare hade samma iögonenfallande blommiga jacka 1997 som hon hade haft 1995. Måndagsjackan kallade hon den. Jag tog ett par bilder.

Inte mycket flärd där, tänkte jag då. Hon berättade att hon skriver om England helt enkelt för att hon tycker om att göra det och att karaktärerna och deras relationer är minst lika viktiga som intrigerna.

Barbara Havers eventuella framtida kärleksliv vill hon inte avslöja, inte ens i dag på sin välbesökta hemsida. Hon får frågan ofta eftersom Havers har blivit en folkkär karaktär, särskilt efter tv-serien, där hon gestaltas långt mindre oattraktiv av Sharon Small, än hon beskrivs i böckerna.

”Läs och se”, sa hon då och skriver hon nu.

Thomas Lynley, den till humöret ojämne, i kärlekslivet tafatte och hårt drabbade adlige kommissarien, tja, livet går inte på räls för honom, lika lite som för Havers.

Och inte avslöjar hon vad det blir av honom heller. Så det är väl bara att fortsätta läsa, om man vill veta.

Nu, 7 mars och några dagar framåt, är hon i Stockholm för att promota sina senaste böcker: novellantologin Av två onda ting samt deckaren En lögn att lita på. Man kan möta henne i Kulturhuset och se henne i TV-programmet Babel.

Skulle jag intervjua henne en tredje gång, skulle det ske antingen i det England hon skriver om eller i hennes hem i USA. Om jag finge bestämma. Och vi skulle promenera tillsammans, äta en bit mat, dricka lite öl eller vin och ha riktigt gott om tid. Så att samtalet till slut skulle kunna handla om mer än hennes senaste bok.

Kanske om livet efter 60, om kärleken och döden, om människors relationer och tillkortakommanden, om att ha havsutsikt och om hur man bäst bör uppfostra en hund. Om hennes frissa som har gett henne en tuff kort och rak frisyr i stället för den gamla krusiga.

Och om vart blommiga jackan har tagit vägen.