SEBASTIAN JOHANS: Mina ideal tiger på väg mot Ikea

Bara en sådan sak som att företaget har blivit synonymt med diverse omskrivningar och anonymiseringar är lite otäckt. Det stora mjukvaruföretaget, den stora läskmånglaren, hamburgerjätten, mjölkpulvertillverkaren är andra exempel på ett ganska exklusivt gäng som styr det mesta, eller åtminstone bra mycket mer än vi tror, i vår vardag. Det är ganska lätt att ta avstånd från de stora företagen, men i gengäld är det svårare att omsätta sitt avståndstagande i praktiken, och därför är det också svårt att veta var man står, och inte bara vill stå, i förhållande till dem.

I Sverige är det första hand Ikea man blir tvungen att mer direkt förhålla sig till, det är inte så konstigt. Sverige och Ikea är nästan samma sak. Och Uppsala och Ikea ännu mer, åtminstone där jag kommer ifrån. När jag växte upp förknippade jag inte Uppsala med universitetet, studentliv och Linné, utan staden var helt enkelt platsen där det stora möbelföretaget hade sin närmaste butik. Min första längre biltur som chaufför, bara dagar efter 18-årsdagen, gick raka vägen till Kamprads Uppsala. Motorvägen verkade lite farlig, minns jag, men jag radade upp ett par flaskor vatten och några chokladstänger på passagerarsätet i händelse av livshotande törst eller blodsockerfall och gav mig i väg på en halsbrytande färd efter bokhyllan Billy i björkfaner. Redan då kändes det tveksamt att handla på Ikea, men grejerna var snygga och billiga, så idealen teg snällt i baksätet.

Ikea brukar själv beskriva sig som en plantskola för unga formgivare, medan många på den andra sidan brukar hävda att företaget skamlöst plockar på sig idéer från mindre aktörer och presenterar billiga kopior som är tillverkade under tveksamma förhållanden. Och hur man än vrider och vänder på imperiet är det svårt se några ideella drag. Men det är ändå svårt att slå fast en åsikt som håller.

Häromveckan hamnade jag på ett kalas där problematiken aktualiserades. Under en rökpaus i en ganska varm och trevlig trädgård samspråkade jag med två av myntets sidor, en formgivare och en konstnär. Formgivaren (cigarill) hade nyligen arbetat med Ikea och berättade att det faktiskt fanns en hel del kreativitet i processen från idé till produkt, även om den var långsam och omständlig. Jag, journalisten (lånad cigarett), gratulerade till den fina exponering ett samarbete med världens största möbeltillverkare ändå måste innebära, vad man än tycker om företaget i sig. Konstnären (cigarr, säkerligen specialimporterad) var inte lika nyanserad. "Jag mår så satans illa av Ikea" konstaterade han, och hävdade att inte en pryl från möbeljätten hade tillåtits passera dörrkarmarna i hans hem. Inte bara av etiska orsaker, utan också för att kvaliteten på grejerna är äcklande låg och, ja, för att man rent principiellt bör ta avstånd från själlös design. Formgivaren inbröt och sade att kvalitetskontrollen hos Ikea varit rigorös i förhållande till många andra företag som också hade salufört hans produkter.

Jag kände mig ofrivilligt tvungen att försvara möbeljätten och ville gärna tillskriva konstnärens antipatier hans framgång och förmodat goda inkomst. Det är lätt att föredra italienska handgjorda stolar om man har råd, försökte jag inskjuta. Men egentligen krävs det förstås ingen inkomst att tala om för att välja bort Ikea, det finns andra vägar för den som orkar och bryr sig.

Jag vill gärna tycka som konstnären. Och jag gjorde ett försök, men efter en ansats till att räkna Ikeaprylarna i min lägenhet (fler än 200 bara i köket) insåg jag att jag måste dras med en viss dubbelhet.

Sebastian Johans: Mina ideal tiger på väg mot Ikea

KRÖNIKA. Det är inte helt lätt att definiera sitt förhållande till det stora möbelföretaget. Alltså Ikea, om någon mot all förmodan skulle missförstå omskrivningen.