Jag tror egentligen inte på generationserfarenheter. Människor är för olika och för många för att man ska kunna säga att man har allt gemensamt bara för att man är född vid en viss tidpunkt. Jag fnyser lite åt begrepp som ”generationsromaner”.
Men kanske gör jag det för att jag själv tillhör en viss generation. Att fyrtiotalisterna, ”68-orna”, satte sin prägel på världen berodde förstås på att de var en mycket stor grupp som behövde bostäder och utbildning på en gång allihop. Liksom, i ärlighetens namn, på att det var dags att göra upp med en massa gammalt ideologiskt skrot som låg kvar sedan andra världskriget.
De som i likhet med mig är födda under sent femtiotal och tidigt sextiotal är däremot ganska få, rent demografiskt. Vi var lite för unga för 68-upproret och lite för gamla för punken. Men ibland tror jag att detta med att tillhöra en liten mellangeneration kanske också gjort oss immuna mot en massa dumheter.
Under åttiotalet fördes en kritisk debatt om de politiska utopierna och deras skadlighet. Ofta rörde det sig om gamla stalinkommunister och maoister som genomskådat vad de hållit på med – men också lika mycket om ett avståndstagande från kalla kriget-tänkandet om att dö för En Stor Sak, som Reagan-doktrinen om att det tyvärr kunde bli nödvändigt att atombomba Europa tillbaka till stenåldern för att stoppa samma kommunism.
Det hela blev mycket konkret för mig när jag på nittiotalet reste runt i Irland och talade med intellektuella och författare. Där fanns, både i republiken och på Nordirland, en enorm trötthet över allt tjat om ”Nationen”, om att ”inte glömma, inte förlåta”. 1992 kom så den stora opinionsundersökningen på Nordirland som frågade om man ville tillhöra Storbritannien eller Irland – och en majoritet av de tillfrågade svarade att frågan var fel ställd. Man ville ha bostäder, arbete, skolor och sjukvård. Först ville man ha en fungerande välfärdsstat – sen kunde man snacka nationstillhörighet. Politiker som dittills orerat om nationen eller religionen förstod att de tappat kontakten med väljarna. Sedan dröjde det bara två år innan de paramilitära styrkorna ingick sin vapenvila.
En av de författare jag mötte i Belfast var den då unge Robert McLiam Wilson, som själv vuxit upp på Falls Road, i de fattigaste katolska stadsdelarna. Han kokade över av förakt för alla ”idioter” som fortsatte bomba sönder en stad där alla bara blev fattigare. Han sjöng feghetens höga visa: om ”mod” var att döda oskyldiga civila ville han hellre vara feg.
Den där idén om att dö – och döda – för En Stor Sak var en tanke som kunde se vingklippt ut efter ett blodigt nittonhundratal fullt av ”nödvändigheter” som revolutionen och nationen eller för den delen marknaden. Men nu tycks den ha fått nytt liv igen. Och unga människor åker till IS i Syrien för att döda för En Stor Sak. Så som en del unga svenska män en gång anslöt sig till Waffen-SS.
Om jag har någon generationserfarenhet att komma med så är det nog denna: när någon kommer dragande med nödvändigheter av det slaget blir svaret från mig och många jämnåriga ett trött ”jasåru”. Ska jag tro på någon utopi så är det den jag mötte i det krigströtta Belfast – om ett värdigt och anständigt liv för alla oberoende av klass, kön, religion eller etnisk bakgrund. De utopier som betyder något är sådant som fungerande avlopp, barnavårdscentraler, bostäder du har råd med och bra skolor för alla. Resten kommer sen. Eller för att åter citera poeten Ragnar Thoursie:
En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.