Min träff med Giovanni
KRÖNIKA. Jerusalem är en plats för möten, och avsked. I trängseln av religioner, ideologier och nationaliteter snuddar man vid människor oavsiktliga sammanstötningar som genast förbleknar i tillvarons periferi.
Vi möts för första gången på ett Internetcenter i Gamla stan. Jag står och pratar med en av palestinierna som jobbar där när han plötsligt blandar sig i samtalet. Jag minns inte vad han sade, bara att jag förvånas av hans uppenbarelse. Giovanni är i trettioårsåldern, har livliga bruna ögon och ett välansatt skägg. Han är klädd i en lång brun kåpa med ett rep om midjan, och pratar en smattrande, amerikansk engelska. Han är född i Washington, men bor nu i Terrae Sanctae-klostret i Jerusalem. Han är franciskanermunk.
Sedan springer vi ihop med varandra, utanför postkontoret och i Gamla stans gränder. Och när vi möts i processionen till påvens minne, bland tusentals sörjande katoliker, ler han lite. "Vi möts så många gånger att jag börjar tro att det kanske är någon mening med det", säger han. "Skulle du vilja träffas och prata?"
Självklart vill jag det. Jag har aldrig pratat med en munk förut, och särskilt inte med en munk som Giovanni. I Jerusalem träffar man många med en stark religiös övertygelse, men de flesta ger ett egendomligt avtrubbat intryck. Giovanni däremot sprudlar av nyfikenhet och livsglädje.
Men var skall vi träffas?
Ett kafé är uteslutet, och klostret är inte någon lämplig plats. De andra munkarna skulle börja skvallra. "Folk är så omogna, vet du", suckar han. Jo, för all del, men jag trodde inte att det också gällde munkar!
Mitt hostel då? Nu är det min tur att tveka. Det sköts av en rättrogen muslim som visserligen verkar vara nog så vidsynt, men jag vet inte riktigt hur han skulle reagera på Giovannis kåpa.
"Okej, vet du vad", säger han till slut. "Mike's Center, där vi träffades, jag kommer att vara där halv sju i morgon. Om du kommer förbi så kan vi kanske gå någonstans."
Och så får vi till slut vår pratstund, Giovanni och jag, på en trappa i en lugn gränd där bara katterna håller till. Han ger mig ett häfte om den katolska kyrkan och berättar om sitt liv, hur han studerade molekylärbiologi och hade många flickvänner innan han blev munk. Det var inget lätt beslut, och visst finns det sådant som han saknar — att gå på bio till exempel! Giovanni gillar Indiana Jones.
Men klosterlivet är inte helt utan världsliga nöjen. Munkarna tittar ofta på tv, de har en italiensk såpa som de följer, "för att lära sig språket", och ibland spelar de basket på kvällarna. Och han läser mycket, Bibeln och Tom Clancy, och joggar varje dag. "I shorts!" förklarar han med ett skratt när han ser min förvånade min.
När jag frågar honom om han inte saknar tillvarons hisnande oförutsägbarhet utanför klostermurarna, möjligheten att livet när som helst kan ta en oväntad vändning, ser han oförstående ut. "Men jag har ju ingen aning om hur mitt liv kommer att te sig!" Till sommaren skall han lära sig grekiska på Cypern och sedan skall han skickas ut som missionär, till Syrien kanske, eller Egypten. Inte ens för en munk är framtiden given.
"Hur är kåpan, är den bekväm?" är det sista jag hinner fråga innan han måste skynda till kvällsbönen. "Oh ja, jag höll på med karate förut så jag är van att gå klädd så här."
"Tappa inte bort det där häftet jag gav dig!" ropar han efter mig när vi skils åt i trängseln på basargatan.
Ingen risk. Giovanni hade ju skrivit sin e-mailadress på det.
Så jobbar vi med nyheter