Först förstår jag ingenting men ganska snart fylls flödet av liknande tips och länkar och jag inser att det hela handlar om aktionen hijabuppropet som inom loppet av några timmar växer till en nationell rörelse.
Jag läser den debattartikel som initierat aktionen: ”Vi uppmanar alla medsystrar i Sverige – religiösa som icke-religiösa – att under i morgon den 19 augusti beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som alltför ofta får utstå trakasserier och våld. Vi hoppas på att ni tar debatten på jobbet, på bussen, på banken. Vi önskar att ni tar ställning för kvinnors rätt att få klä sig precis som man själv vill i det offentliga rummet utan att riskera påhopp.” (Aftonbladet, 19/8).
När jag läser detta stycke sprider sig en obehaglig känsla i min mage och jag får oförklarliga darrningar. Tanken på att jag skulle ha hijab på mig ute i offentligheten och dessutom ta debatten på jobbet och på bussen får min kropp att reagera med starkt motstånd och jag kan inte förstå varför.
Jag söker förnuftiga förklaringar till min reaktion. Jag läser vad de som står mig nära i värderingar tycker om saken och de flesta visar sitt odelade stöd. Solidaritet är vackert och för mig är det självklart att stödja de utsatta, skriver någon. Jag inser att skribenten förmodligen har rätt och nu förvandlas obehaget i min kropp till skam. Skammen över att jag inte har någon förnuftig förklaring till att min kropp vägrar ställa sig på barrikaden och försvara mina utsatta medsystrar.
Efter en stunds självrannsakan inser jag att min ovilja grundar sig i rädsla. För den som misstänker annat är det inte islam jag är rädd för. Jag är uppvuxen med en troende muslimsk mormor och har träffat många muslimer från olika länder och tycker mig därför inte ha några felaktiga föreställningar om islam som religion. Nej, vad det handlar om är rädslan för att vara utsatt.
Jag vet hur det är att bli utkastad från en buss av beväpnade män på grund av mitt namn. Jag vet hur det är att inte kunna språket och därför behandlas som ointelligent. Jag vet hur det är att bli utstirrad på skolgården av de infödda barnen och stå ut med glåpord och uppmaningar att åka hem. Jag vet hur utsattheten känns och jag vill inte återuppleva den.
Samtidigt förstår jag att hijabuppropet är en aktion med gott syfte och jag skäms för att jag tvingas inse att jag inte är stark nog att använda min kropp som vapen i kampen för min övertygelse.
Några dagar efter att hijabuppropet blivit världsnyhet initierar en egyptisk aktivistgrupp en liknande aktion vid namnet We will wear dresses. Initiativtagarna uppmanar egyptiska kvinnor att ha på sig klänning under en dag för att återta sin rätt att klä sig som de vill.
Naturligt ställer jag mig frågan om jag skulle ansluta mig till denna aktion. Nu lever jag inte i Egypten och vet inte hur det är att vara kvinna där, men om jag visste att min risk att bli trakasserad skulle öka om jag hade klänning på mig skulle jag förmodligen låta bli. Och jag skulle med all sannolikhet skämmas för det.
Men är det inte för mycket begärt av de utsatta att de ska använda sina kroppar som vapen i kampen mot sin utsatthet? Om en kamp vars mål är att ta tillbaka makten över våra kroppar lämnar oss med valet mellan skam och utsatthet är det svårt att se hur vi kan komma ur den som vinnare.
Men innebär det att hijabuppropet som aktion är problematisk?
Jag skulle trots allt säga nej. Denna aktion verkar i ett svenskt sammanhang, där beslöjade muslimska kvinnor är i minoritet och känner en verklig och till synes befogad rädsla när de rör sig i det offentliga rummet.
Dessutom kräver aktionen inte något av de redan utsat
a utan dess syfte är att få majoritetsbefolkningen att förstå vidden av problemet med hatbrott. Med tanke på hur många människor aktionen engagerat och hur mycket frågan diskuterats under den senaste veckan går det inte att säga annat än att den har lyckats.