Hej Bryan, välkommen hit till Uppsala. Har du varit här förut någon gång?
– Nej, inte vad jag vet, men jag kände en person som gick på Uppsala universitet.
Du har varit aktiv artist i över 40 år, hur förnyar du dig själv och hur gör du för att fortsätta inspireras?
– Som tur är tycker jag om all möjlig musik och har med åren upptäckt att variation är ganska uppfriskande. Min inspiration hämtar jag överallt, och ibland från ingenstans…
Från pop och new wave till ditt senaste album där du spelar 1920-talsjazz, hur gick det till?
– Jag skulle beskriva det som en upptäcktsresa. 1920-talet var en fantastisk period där grunden till modernismen började synas i konsten och där samhället i stort genomsyrades av så många innovationer. Tidsperioden var en skarp gräns mellan det förra århundradet och det nya och det var då, snarare än runt 1900, som den moderna eran tog sin början. När jag på allvar började intressera mig för musik, runt 1955, var Louis Armstrong och Duke Ellington en stor inspiration för mig. Det är lite lustigt att det tagit mig så lång tid att få det intresset att märkas i min egen musik.
Albumet The Jazz Age är helt instrumentalt, varför valde du att inte sjunga?
– Min tanke med det här albumet var att göra just en instrumental skiva där jag delvis har med och gör om låtar från min tidigare repertoar. Kanske är det för att jag själv är sångare, men jag känner ibland att min roll som låtskrivare hamnar i skymundan. De senaste åren har jag lyssnat mycket på den tidiga jazzen och jag var nyfiken på hur min musik skulle låta i den tappningen. Efter första repet kände vi att det fungerade bra och bestämde oss för att spela in ett album.
Du gjorde delar av filmmusiken till Den store Gatsby, hur kom det sig?
– Baz Luhrman, regissören till Den store Gatsby, hörde mitt jazzalbum när han höll på med klippningen av filmen och tyckte att det hade fångat tonen hos tidsepoken. Så han fick oss att spela in några låtar och resultatet kan man höra på soundtrackalbumet Yellow Cocktail music.
Du har själv en arbetarklassbakgrund och har sagt att du kan identifiera dig med Gatsby?
– Jag tror att min bakgrund kan ha gett mig en sorts hunger. Att vara en arbetarklasskille från norra England, och det faktum att jag läste Gatsby i en påverkbar ålder gjorde nog att jag identifierade mig med honom i avseendet att jag ville “lyckas”. Men jag är glad att det tog sig ett konstnärligt uttryck och inte ett brottsligt. Skönheten i Fitzgeralds skrivande i Gatsby och hans andra böcker spelade en stor roll för min litterära bildning.
Kommer du att fortsätta göra filmmusik?
– Jag hoppas att jag ska få chansen att göra något mer inom det området, men då skulle jag vilja vara med från början och vara mer involverad än jag var nu.
Så är det slut med pop för din del nu?
– Det hoppas jag inte! Jag har ett nytt album på gång som förhoppningsvis släpps nästa vår och i år och nästa år turnerar jag med mitt band. På den här showen spelar vi några jazzlåtar men mest låtar från min vanliga repertoar. Det är ett väldigt spännande band för tillfället, med så många briljanta solister från både rock- och jazzvärlden. En intressant blandning...
Du har spelat in otroliga mängder musik, hur väljer du låtar inför en spelning?
– Trial and error. Genom att misslyckas och försöka igen. Det är bra att variera showen och inte bara spela samma gamla låtar hela tiden. Så på konserten i Uppsala kommer vi att spela sådant som vi inte har uppträtt med på väldigt länge.
Och sist så måste jag fråga; hur du får till din snygga stil?
– Återigen, genom att misslyckas och försöka igen.