Den brittiska pedagogen Susan Humphries installeras på lördagen som hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet. Hon bor över veckan i i ett hus i Eriksberg i Uppsala. UNT åkte dit för att prata med henne om platsens inverkan på människan.
Det är en pockande klar morgon, men Susan Humphries ger inte det nyvakna ljuset på fönsterkarmarna någon uppmärksamhet. Hon håller orubbligt ögonkontakten. Ofta upprepar hon det nyss sagda, fast utifrån en ny vinkel, uppenbart omsorgsfull om att det hon säger ska nå fram.
Men så avbryter hon sig plötsligt, utan att vika med blicken.
- När du gör sådana här intervjuer, blir du inte alltid förvånad över hur människor kan babbla på om sin egen entusiasm?
Nej, åldern tycks inte ha slipat ner vare sig engagemanget eller skärpan hos den pensionerade rektorn. Kanske har de många dagar som hon tillbringat tillsammans med barnen i naturen kring Coombes School strax utanför London bevarat henne ung.
Själv menar hon att platsen, miljön, påverkar människor i grunden - också våra kognitiva förmågor. Det gör oss skyldiga att ta hand om vår omgivning. Kring den enkla insikten har hon byggt upp en pedagogik som haft inflytande världen över, inte minst i Sverige.
Som ett erkännande av hennes betydelse, och framför allt hennes försvar för friska ekosystem och ett hållbart nyttjande av naturens resurser, har SLU nu utsett henne till hedersdoktor. Hon ler med hela sig när jag gratulerar henne.
- Tack så mycket, jag är överväldigad. Av alla dessa människor som gjort så mycket för att förbättra miljön, och så väljer de mig... Jag är bara så glad.
När hon 1971 först kom till Coombes school som rektor, var det en sorglig miljö hon mötte. Inga träd eller buskar. Kalt och dött.
- Det är väldigt svårt att göra naturen till föremål för undersökningar, studier och lekar om allt du kan hitta är maskar (åh, du kan förresten göra saker med maskar!) och alla fåglar passerar förbi eftersom det inte finns något skydd för dem och ingen mat.
Hon bestämde sig för att förbättra situationen. Barnen skulle involveras i arbetet för att från år till år göra miljön bättre. De upprättade ett planteringsschema.
Nu, fyrtio år senare, har gränsen mellan inne och ute upplösts ? hela den nu grönskande skolgården har blivit ett enda stort klassrum, ständigt under förändring. Man odlar och planterar, bygger och bygger nytt.
- Naturen har en civiliserande inverkan på människors beteende. Det är viktigt att upptäcka att man bara är en av många arter. Genom att vi ständigt vistas utomhus inpräntas detta budskap i barnen subliminalt.
Susan Humphries sensualistiska filosofi om lärans nära koppling till upplevelser, platser och fysiska verksamheter utomhus, är världsberömd. Och den gäller inte bara skolgården utan också stadsrummet.
- När man tar tåget in till London så finns konstverk av de mest engagerande slag alldeles utanför stationen (jag vet att det inte är en särskilt populär åsikt!). Det borde uppmuntras.
Graffitiväggar är ett sätt för en stad att möjliggöra att människor tar den i anspråk. Skateboardrampar är en annan. Och varför inte föra ut teatern och musiken till gatorna? När jag frågar henne om hon har exempel på städer som lever upp till hennes vision så svarar hon nja.
- Alla städer rymmer dock inslag av det. Som Edinburgh när det är festival. Men varför ska det bara vara så under några veckor?
Nu lutar hon sig fram, säger långsamt och med pedagogiska pauser:
- Det här är viktigt: man måste i stadsrummet som på skolgården ha möjlighet att lämna avtryck för att på så sätt skapa en relation till platsen.