Mild satir om framgång

Little miss Sunshine är en mycket mild satir, gränsande till feel goodkomedi om amerikanska lycko- och framgångsmyter. Svart humor à la Lars Norén är tämligen frekvent och ändå är filmens stämning kärleksfull och varm.Vi får följa en familj som åtminstone på papperet inte fungerar så bra. Fullt så bisarr som en annan färgstark amerikansk filmfamilj, The Royal Tennenbaums, är dock inte den här. Morfar (Alan Arkin) har kickats ut från ålderdomshemmet för att han snortat kokain , tonårssonen (Paul Dano) har svurit att vara absolut tyst tills han kommit in på pilotskolan. Pappa (Greg Kinnear) försöker sälja sitt framgångsprogram och mamma (Toni Colette) serverar hämtmat till middag varje dag från en snabbmatskedja. Sjuåriga dottern (Abigail Breslin) vinner en lokal skönhetstävling för småflickor, trots att hon ser ut som småflickor mest, men bär hiskeliga uggleglasögon. Finalen ska hållas i Kalifornien och hela familjen, inklusive mammans bror som är självmordsbenägen, packar in sig i en solgul folkvagnsbuss och beger sig dit.Resan når stundom farsartade höjder. Kulmen nås under den bisarra skönhetstävlingen, där uppspacklade och paljettklädda småflickor visar upp sig på scenen. Lite tassar man runt pedofili och Lolitakomplex i sammanhanget. Men att filmmakarna driver med dessa mycket amerikanska tävlingar är uppenbart.Filmen har independentkänsla , är oglamorös men humoristisk och lär ska ha hyllats påSundancefestivalen. Den gycklar med amerikansk framgångsmyt,men riktigt skarpslipat vass blir den sällan, snarare lättsamt underhållande . Egentligen är Little miss Sunshine en klassisk amerikansk hyllning till den samhälleliga enheten familjen och dess sammanhållning. Den kan ses som en sentida ättling till Frank Capras komediklassiker Livet är underbart (1946) till exempel.Och hur ser egentligen en familj ut som inte är dysfunktionell? Finns det ens sådana?