Jag träffade henne på en Karibienkryssning, det stod Sheila på hennes namnskylt men hon talade engelska med östeuropeisk brytning och jag begrep genast att hon egentligen hette något annat, men fått sig namnet Sheila tilldelat för att inte te sig för exotisk i de mestadels amerikanska passagerarnas ögon. Hon var frisörska och eftersom vi var på tumanhand medan hon klippte mig kunde jag få hennes livshistoria.
Hon var serbiska, från ett litet samhälle utanför Belgrad och hade nyligen fyllt tjugofem. Och viktigast av allt: i Belgrad hade hon en man och en tvåårig son. På somrarna hade hennes man arbete vid en glassfabrik men på vintrarna var han arbetslös och i Serbien kunde hon inte själv tjäna tillräckligt för att försörja dem alla tre. Det var en annons från ett serbiskt rekryteringsföretag som hade lockat henne att söka sig utomlands. De hade inte bara sagt att hon kunde tjäna bra, utan hade rentav lånat henne pengar till resan. Nu hade hon jobbat här ombord i drygt två månader och hennes hjärta höll på att brista av hemlängtan. Två gånger i veckan ringde hon hem och talade med sin man och den lilla sonen: ”Fast Serjosha kan ju inte säga så mycket, i stället sjunger han för mig, vi sjunger för varandra, han och jag”. Och efteråt grät hon. Hon skulle ingenting hellre vilja än att resa hem, men om hon reste hem i förtid skulle hon inte ha råd att betala vad hon var skyldig rekryteringsföretaget.
Hon är en av miljontals kvinnor som i globaliseringens kölvatten lämnat sin familj för att bättre kunna bidra till dess försörjning. Hennes historia är sorglig men den hör långtifrån till de sorgligaste: hennes land hör inte till världens fattigaste, hennes arbetsgivare behandlar henne hyggligt och inom ett år är hon hemma igen. Helt andra villkor gäller för de kvinnor från tredje världen - Filippinerna, Indien eller Sri Lanka - som sköter barn och åldringar i USA, Västeuropa eller Dubai.
De förfärligaste historierna kommer från arabvärlden där det förekommer att kvinnorna utnyttjas och förslavas - exempelvis genom att berövas sina pass så att de inte kan resa hem. Men lockelsen att söka lyckan är stor. En filippinska som tjänar 176 dollar i månaden som lärare eller sjuksköterska i sitt eget land kan som hembiträde eller barnflicka tjäna 700 dollar i Italien och 1400 i Los Angeles. Samtidigt som de sköter andra har de emellertid oftast barn därhemma som de längtar efter och riskerar att förlora kontakten med och som i sin tur måste tas om hand. På Filippinerna växer vart fjärde barn upp med en eller båda föräldrarna utomlands, ofta i åratal. När det är mamman som rest ut är det inte ovanligt att pappan hittar en ny kvinna att få barn med och överger de barn han redan har. I så fall hamnar barnen hos mor- eller farföräldrar, fastrar eller mostrar. Inte alldeles få hamnar på barnhem.
Det är först nyligen man börjat studera vad migrationen betyder för barnen. I princip förstår barnen att föräldrarna tänker på familjens bästa men de kan ändå få för sig att mamman gett sig av för att hon inte tycker om dem eller för att de inte varit snälla. De kan också känna sig illa sedda hos de släktingar de bor hos. Och så en paradox: även om de ges bättre ekonomiska möjligheter att utbilda sig så tenderar de att vara mindre studiemotiverade än andra barn.
Att priset för migration kan vara för högt är det nog fler än Sheila som inser. Förresten: varför frågade jag aldrig vad hon hette på riktigt?