Först, en bekännelse: Det var jag som förstörde den där terminen i nationalekonomi.
Millenniet var ganska nytt, det var vår och kursen var obligatorisk och fruktansvärd. Varenda dag hängde en så ensamt uppsträckt hand över hörsalens studenthav: Ursäkta! Och så en liten pladdrig sidoföreläsning – om länderna i Syd, om skuldavskrivning, IMF och den ekonomiska världsordningen. Beskäftigt, lillgammalt och outhärdligt. Förlåt.
Än värre var kanske beteendet på de där lektionerna i praktisk filosofi, de där som några av oss hade förmånen att få ha med den barskt briljante Thomas Anderberg, frid över hans minne. Som små 23-åriga ABF-gubbar satt vi i universitetshuset och tog ordet i tid och otid, med utläggningar knapphändigt förklädda till frågor. "Men är det inte så att det kategoriska imperativet egentligen postulerar att..?"
Kanske var det 1700-talsförfattaren Thorilds tvivelaktiga motto, som alltjämt hänger ovanför portarna till aulan, som provocerade fram detta småstörda beteende. Att tänka rätt my ass, mig ska du inte komma och lära nånting.
Skamsköljningarna flödar i alla händelser fram genom tiden, när en ny universitetsdebatt om synen på kunskap och lärande nu flammat upp. Det var Uppsalaforskaren Jenny Westerstrand som nyligen gick ut och slog på trumman om ett problematiskt ”egofokus” bland nykomlingar i akademien. Studenterna vill känna igen sig, vill inte läsa ”mossiga” historiska texter, och vill att kontroversiella böcker ska märkas med en ”triggerwarning” i litteraturlistorna. Man skulle, som ledarskribenten Erik Helmerson (DN 16/2), kunna raljera över ”bräckliga kärl” till studenter – om man inte kände igen sig så väl. Själv vill Helmerson bara se ett slags varning på de svenska universiteten, att den som studerar riskerar att få sin världsbild skakad i grunden – och det är en del av poängen.
I just det har han naturligtvis helt rätt. Och visst är det en vacker bild, universitetet som en plats där själen kan växa mot ett rent och rättvist motstånd? En bild som för tankarna till en passage i John Williams roman om bondsonen William Stoner, som strax efter förra sekelskiftet kommer till Missouri University och där drabbas våldsamt av skönlitteraturens kraft:
"Det förflutna steg fram ur mörkret, och de döda stod inför honom, så att dåtid flöt samman med nutid bland de levandes skara. Ett intensivt ögonblick fick han en vision av en helhet som han var en del av och inte kunde undfly, som han inte heller hade någon önskan att undfly.”
Frågan är bara vilken verklighet som faktiskt möter de studenter som på grund av kön, ursprung, klassbakgrund eller annat uppfattas som avvikande, tja, kärl för kunskap. "Att våra studenter ska slippa utsättas för exempelvis sexism, rasism, trans- och homofobi i undervisningen ser vi som en självklar, men ännu långt ifrån uppnådd, rättighet", skriver till exempel forskarna Paulina de los Reyes och Lena Matinsson i ett inlägg i debatten. (Feministiskt perspektiv, 28/2)
Det är en sak att få se sin världsbild sättas i gungning, en annan att få sin själva identitet ifrågasatt i litteratur och föreläsningar; på den där kursen i nationalekonomi fick vi vid ett tillfälle lära oss att kvinnliga studenter har svårare än män att se komplexa sammanhang.
För den som utmanas på det senare sättet finns säkerligen olika möjliga strategier att ta till, där en kan handla om att stenhårt tillgodogöra sig kanon och lära sig koderna för att möjligen till slut passera som neutral. En annan kanske om att utmana tillbaka – sofistikerat eller inte.