Michael Moores nya är ett mästerverk

Efter att ha skildrat amerikansk vapenkultur i Bowling for Columbine och kriget mot terrorn i Farenhet 911 har Michael Moore satt fokus på människans största sårbarhet: hennes hälsa.
Sicko är en lång film, drygt två timmar, och Moore fyller den med till bredden med berättelser om enskilda människoöden. Här finns mannen utan sjukförsäkring som själv syr ihop ett djupt sår i benet. Här finns kvinnan som är helförsäkrad, men ändå förlorar sin tvååriga dotter sedan hon åkt till fel sjukhus och vägrats vård. Och det äldre paret, som får flytta in i dotterns arbetsrum efter att ha blivit ruinerade av hjärtinfarkter och cancer.
Moore skildrar också det politiska spelet bakom sjukvårdssystemet, från Nixons godkännande av en vårdreform som innebar "så lite vård som möjligt" till sjukförsäkringsföretagens policy att ge bonusar till de anställda som avslår flest försäkringsanspråk. Som jämförelse reser han till länder som Kanada, England och Kuba, där sjukvård är gratis för alla medborgare.
Och det är här det blir obehagligt för den svenska biobesökaren. Bodde inte vi i landet med den mest solidariska sjukvården? Om Moore har rätt, då sitter ju britterna betydligt kortare tid i akutväntrum än oss, och betalar mindre för sina mediciner. Och med alltfler svenska politiska utspel om "vinstdrivande vårdföretag" är det inte utan att man känner paranoian komma krypande.

Många skulle säkert hävda att Sicko är en manipulativ, översentimental film. Och visst kan man ifrågasätta hans oreserverade hyllning till Kuba, men filmen budskap är ändå hjärtskärande tydligt - i ett demokratiskt samhälle tar man hand om varandra. Eller som det brittiska före detta stadsrådet Tony Benns säger om sambandet mellan krig och vård: "Har man råd att döda folk, så har man råd att hjälpa folk".
Sicko lyckas också vara både snyftare och komedi, när Moore finner humor i absurditeterna. Som en gammal propagandaskiva där Ronald Reagan talar om statlig sjukvård som en säker inkörsport till kommunistisk diktatur med planekonomi och beordrad bostadsort.

Michael Moores har gjort sin starkaste film hittills. Här undviker han att ilsket peka finger på Bush eller Charlton Heston utan drivs i stället av en inre sorg över ett samhälle där medborgarna avsagt sig allt ansvar för sina medmänniskor. I stället för att mota in publiken i ett hörn ställer han den stillsamma frågan: "Vilka är vi, och vad har vi blivit?"

Michael Moores nya är ett mästerverk

Michael Moores röst har aldrig klingat tydligare. I nya filmen Sicko levererar mannen i basebollkepsen en dödsmässa över den amerikanska sjukvården och dess många offer - en tragedi som ekar ikapp med svensk privatiseringsretorik, skriver Karin Svensson.