POP. Brooklynduon med det framgångsrika debutalbumet har grävt ännu djupare i föräldrarnas skivsamlingar till uppföljaren Congratulations. Denna gång har deras tidsballong landat i Kalifornien under psykedelians glansperiod, när till och med band som Beach Boys och Byrds - ja rentav Monkees - blivit mer än måttligt flummiga.
Här finns alltjämt radiovänliga skira popmelodier, men nu inbakade i lager på lager av besynnerliga reverbdränkta klangfonder, neobarock-pastischer och lulliga stråkar. Och inte minst Ben Goldwassers ljusa melankoliska pojkröst som är överallt i rummet, både nära och fjärran. Alltsammans spetsat med senare decenniers spacepop och indieretro, från OMD till Flaming Lips.
Det är modigt av MGMT att ta ut svängarna som de gör. Congratulations är ett ljudäventyr, och det är de mer esoteriska, släpiga ambientpoplåtarna som jag gillar mest. Som Lady Dadas nightmare, eller den tolv minuter långa Siberian Freaks. Liksom det lågmälda avslutande titelspåret med dess märkliga steeldrum-sound. MGMT har fördjupat sin popestetik, och man vill bara ha mer.