Det är någonstans i början av 80-talet och platsen Islands inre. Det börjar som en idyll: barn leker glatt, en hund jagar en boll. Men någonstans är det en olycksbådande stämning och man förstår att något kommer att hända. Strax efteråt dör Heras äldre bror Baldur på ett mycket tragiskt sätt. Sorgen efter honom kommer att prägla både Heras och hennes föräldrars liv under många år.
Hon växer upp och går alltmer in i Baldurs liv. Hon tillbringar mycket tid i hans rum som står kvar orört som ett slags sorgemuséum. I detta ”tempel” också helgat åt hårdrock och metal, blir hon alltmer indragen i den världen, Inte minst som en protest mot det gråa och inrutade liv som de vuxna omkring henne lever. Hon eskalerar sina desperata infall och faller alltmer ut ur mallarna och till slut har hon passerat gränsen. …
Ragnar Bragason lyckas förse den gängse uppväxtskildringen med lite nya grepp. Det isländska landskapet med vindpinade slätter, lavaberg och ödslig bebyggelse blir som en bild av Heras inre. Musiken, med ett stort antal av tidens metalhjältar passerande revy, är också det perfekta soundtracket till hennes vånda och kontrasterar strakt mot det liv som snarare känns 1800-tal omkring.
Thora Bjorg Helga gör en mycket fin insats som Hera, där hon lyckas med att få med hela den sprängladdade desperationen samtidigt som man hela tiden ser hennes både sårade och sårbara jag bakom den hårda fasaden. Hennes föräldrar och andra i omgivningen skildras också mycket autentiskt. Lite svart humor mildrar svärtan emellanåt.