11-årige Miks pappa spelar i hårdrocksbandet The motherfuckers men dricker för mycket. Hans mamma är död och hans äldre brorsa är strulig, men snäll. När allt kör ihop sig blir Mik ivägskeppad till sin skruvade faster i Norrland och får chansen att börja om bland snödrivor och isvakar.
Filmatiseringen av den Augustprisvinnande romanen med samma namn är både fyndig och eftertänksam. Isdraken är en i grunden rätt sorglig historia men det maskeras delvis med mycket färg och musik. Mycket kraft har satsats på det visuella. Isdraken utspelas i ett kitschigt universum där små men välplacerade detaljer förhöjer filmupplevelsen, som känns som en blandning av Ping-pong-kingen och Tsatsiki.
För vuxna tittare blir en del brister tydliga, som att storyn är överlastad. Här finns kattkidnappning, utanförskap i olika former, den första kärleken, en symbolisk ramhistoria med valar, Hasse Alfredson som sagofarbror, en hemsk fosterfamilj, två trätande bröder och ett par puckade socialarbetare som inte förstår att Nik måste få stanna hos den där fastern trots allt. Några darlingar hade inte skadat att kapa till förmån för mer djup.
Men för tweenisar mellan 8-13 är Isdraken säkert ett spännande och roligt äventyr med en handfull charmiga unga skådespelare som verkligen går igenom duken som största tillgång. De norrländska gangsta-juniorerna är oemotståndliga när de sakta glider fram på sina sparkar till tonerna av tung hip hop.
På köpet får vi också årets sötaste kärlekshistoria, mellan Nik (Philip Olsson) och den coola ninjaprinsessan Pi (Feline Andersson).