Det är en urgammal sanning: att det första offret i krig är just sanningen. Det andra är ofta sanningssägaren. Så är det i Doug Limans film Fair game som bygger på verkliga händelser.
Den skildrar tiden för USA: s invasion av Irak. Bushadminstrationen letade desperat efter de massförstörelse- och kärnvapen som man angett som ett av skälen till intåget. Man hittade inga.
Diplomaten Joseph Wilson tog 2003 öppet ställning mot Bushadministrationens belägg för att Irak byggde massförstörelsevapen. Som hämnd brände Vita huset genom journalistombud hans hustru Valerie Plames jobb som hemlig agent. I rättegångarna som följde dömdes Bushs medarbetare "Scooter" Libby till fängelse för sin roll i affären. George Bush mildrade senare domen. De flesta offren i affären kom liksom i övrigt att ske i Irak.
Även i denna friserade historia blir man självklart upprörd över hur de mäktiga kan behandla de lägre i hierarkin. Men trots hårt arbete hos både Naomi Watts och Sean Penn vill det aldrig beröra ordentligt. Det mesta känns tydligt förutsägbart: Bush är dum, krig är helvete, man ska stå upp för det som är rätt och allra mest kan man göra det i USA för det är världens bästa demokrati, trots allt.
Så det blir mest en dussinfilm av det hela. Som bäst blir det ytterligare en påminnelse om Irakkrigets vansinne. Men jag hade väntat mig mer.