Meritokrati är en bra ordning för ett land. Skicklighet och färdighet ska avgöra om en person får ett jobb, inget annat. Detta har fungerat och fungerar bättre i Sverige än i många andra länder. Verkligheten är dock inte fullkomlig. Kvinnor har inte släppts in på alla arenor och många anser att det finns en diskriminering mot människor med icke-svenskklingande efternamn. Det krävs förstås en beslutsamhet och målmedvetenhet hos arbetsgivare för att ha ett meritokratiskt förhållningssätt, och när det fungerar torde det gynna mångfald.
Det gäller att fästa vikt vid just begåvning och kompetens i stället för kön eller etnicitet. Ingen ska väljas bort på grund av sin hudfärg. Ingen ska heller i konsekvensens namn väljas på grund av sin hudfärg.
För även det sistnämnda kan leda väldigt fel. Vad som först är avsett som en strategi för att lyfta fram minoriteter kan precis lika gärna, när de politiska vindarna vänder, förbytas i sin motsats och bli ett utpekande.
Jag minns en enkät som skickades ut i början av 2000-talet då jag jobbade på ett av public service-bolagen. Medarbetarna skulle uppge sin kulturella bakgrund. Syftet var alltigenom vällovligt, men det var en väldigt besynnerlig sits att sätta medarbetarna i. Exakt på vilket sätt hade min judiska mamma eller rysk-sibiriska pappa (uppväxt i Kina) något att göra med min professionella roll som journalist? Det kändes som en trång kostym. Enkäten blev mycket riktigt föremål för diskussion internt.
Senaste debatten som blossat upp i frågan om representation och mångfald handlar om de programledare Sveriges Television rekryterat till sin nya satsning Morgonstudion.
I en nyhetsartikel på svt:s egen sajt står: ”Gemensamt för den nya programledarkvartetten är att de på ytan ser väldigt lika ut.” En minst sagt apart anmärkning. De ser ut som de gör, och kan inte rå för sina utseenden.
Det enda intressanta är rimligtvis vad de levererar. Har de förmågan att leda ett fördjupande nyhetsprogram med stringens och kvalitet? Är svaret ja på den frågan så har de med rätta handplockats till uppgiften.
I höst kan var och en följa programmet och komma med saklig kritik mot eventuellas brister i bevakning eller analyser. Men att redan nu döma ut rekryteringarna och anklaga svt för att befinna sig i ”mångfaldens istid”, som en rad medarbetare gjorde i en debattartikel efter utnämningen (Expressen 17/5), är vanskligt.
Självklart ska svt rymma många olika perspektiv i sitt utbud. Mångfald uppnås dock inte i första hand genom att rekrytera personal efter vad de har för hudfärg eller etnisk bakgrund. Individer är alldeles för komplexa för att man ska kunna koppla kompetens till sådana grova parametrar.
Att klumpa ihop professionella journalister med invandrarbakgrund till en grupp är lika förolämpande och meningslöst som att klumpa ihop programledarna i Morgonstudion för att de är vithyade.
Under 1990-talet, när jag sökte som bäst efter mina rötter, beklagade jag mig vid ett tillfälle för en god vän över det kulturella utanförskap jag kunde uppleva i Sverige som andra generationens invandrare.
Han påpekade stilla att väldigt många människor antagligen kände sig utanför, av en massa olika anledningar. Den vännen har en afroamerikansk pappa och hans kommentar har följt mig genom åren. Det är så lätt att känna sig avvikande från majoritetskulturen – det kan räcka med att vara överviktig, homosexuell, högkänslig eller ha underbett. Eller komma från en pytteliten by i Västerbotten.
Frågan är hur många av oss som egentligen identifierar sig med en belåten majoritetskultur när man börjar skärskåda människors sammansatta identiteter. Och om var och en egentligen kan representera någon särskild mer än just sig själv – och människosläktet.