Men varför skall man ge moraliska värden (för det handlar om moral) som man anser riktiga epitetet ”svenska”? Om man ger moraliska värden en viss nationell eller kulturell bestämning understödjer man föreställningen att deras giltighet är relativ och begränsad. Argumentet för att respektera dem blir då att ”man skall ta seden dit man kommer”.
Visst kan man hävda att värden som mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och tolerans är ”svenska” i den meningen att de har starkt stöd bland svenskar och att de skrivits in i olika värdegrundstexter – allt ifrån Regeringsformen till läroplaner. Men argumentet för att respektera dessa värden måste väl vara att de är moraliskt riktiga, vilket innebär att de har universellt giltighet. Det är just därför som Sverige i FN:s säkerhetsråd bör försvara dessa värden. Men Sveriges inval i säkerhetsrådet följdes av stolta hänvisningar till ”svenska värden” som man nu får möjlighet att driva i FN.
De viktigaste källorna till det som kallas ”svenska värden” är internationella ”värdegrundstexter” som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. De moraliska värden och principer som de stipulerar anses vara giltiga för alla människor och alla samhällen.
Om man inte framhåller den universella giltigheten i dessa värden undergräver man dess legitimitet och försvårar en tydlig moralisk argumentation för dem. Varför skall människor som tillhör eller kommer från andra kulturer anse sig vara förpliktigade att respektera vissa värden därför att de är ”svenska”, ”europeiska” eller ”västerländska”? Sverige är ju ett mångkulturellt samhälle (som det står i Regeringsformen) och då måste väl andra än svenska värden accepteras, kan en kulturrelativist invända.
Det är inte oviktigt hur man beskriver de värden och principer som man vill att människor skall omfatta. I ett värdegrundsdokument för grundskolan (Lgr 2011, reviderad 2015), föreskrivs att skolan skall förmedla värden som står ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Man tillägger dock att ”undervisningen skall vara icke-konfessionell”. Hänvisningen till både ”kristen tradition och västerländsk humanism” var resultatet av en kompromiss mellan dem som förordade ett ställningstagande för kristna värderingar och dem som ville att värdegrunden skulle vara sekulär.
Men varför måste man hävda att skolan skall förmedla värden som ”förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”? Det viktiga måste väl vara att ge en saklig beskrivning av de värden som man tar ställning för. Att tillskriva en viss religion och en viss kultursfär ett förvaltarskap av dessa värden ter sig olämpliga både ur politisk och saklig synvinkel.
Det är politiskt olämpligt därför att värdegrunden är tänkt att omfattas av alla medborgare oavsett religiös uppfattning och kulturell bakgrund. Ur idéhistorisk synvinkel kan man ifrågasätta om det är sakligt korrekt att göra en så generaliserande koppling mellan skolans värdegrund och ”kristen tradition och västerländsk humanism”. De idéströmningar som döljer sig bakom dessa svepande beteckningar är så mångfacetterade och sinsemellan motstridiga, att de svårligen kan sägas tillsammans ha ”förvaltat” en gemensam etik. Inom båda riktningarna har också värden och principer som står i motsättning till skolans värdegrund försvarats. Många som verkat inom ”kristen tradition” har till exempel odlat homofobi och religiös intolerans; vissa företrädare för det som kallas ”västerländska humanismen” var uttryckliga motståndare till demokrati (till exempel Voltaire).
Tanken att alla människor har vissa naturliga rättigheter har förvisso försvarats av tänkare (både kristna och sekulära humanister) som kan sägas ha verkat inom en västerländsk kultursfär. Men, som Nobelpristagaren Amartya Sen påpekat i sin bok ”The Idea of Justice” (2011), har även asiatiska tänkare försvarat liknande idéer. Frågan om idéernas ursprung är dock irrelevant för frågan om deras giltighet.
Om man skall ange en tankeströmning som varit viktig för de principer som stadgas i svenska värdegrundstexter bör man nämna den sekulära naturrätt som ligger till grund för FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Tillkomsten av denna ”Magna Charta of all Men” som deklarationen har kallats, illustrerar både dess kosmopolitiska ursprung och giltighet. 1947 tillsattes FN:s kommission för mänskliga rättigheter, under ordförandeskap av Eleanor Roosewelt, för med uppgift att diskutera vilka rättigheter som tillkommer alla, oavsett religion, kultur eller nationalitet. Ett år senare enades de om en om rättighetskatalog som kom att bli FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Den deliberativa processen bakom förslaget kan, med viss idealisering, sägas illustrera Immanuel Kants kosmopolitiska tanke att alla människor har tillgång till ett gemensamt moraliskt förnuft. Ordet ”samvete” för tankarna till denna kantianska idé; det finns moraliska principer vars giltighet vi kan veta tillsammans.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har vissa likheter med det som den kantinfluerade moralfilosofen John Rawls kallat en ”överlappande konsensus”, det vill säga grundläggande rättviseprinciper som alla resonabla medborgare, oavsett religiös, kulturell och etnisk bakgrund kan acceptera som moraliskt rimliga.
För att ett ”överlappande konsensus” om en värdegrund skall få legitimitet (både i en internationell och nationell kontext) måste den rättfärdigas och beskrivas på ett sätt som alla kan förstå och acceptera. Därför är sekularismen i offentlig moralisk argumentation är viktig – en sekularism som undviker hänvisningar till såväl religioner som nationella kulturer.
I takt med att Sverige blir alltmer mångreligiöst och mångkulturellt är det särskilt viktigt att undvika relativistiska och exkluderande beteckningar – som ”västerländska”, ”kristna” eller ”svenska” – på de värden som försvaras. Det handlar ju om värden som är moraliskt riktiga, vilket innebär att de har universell giltighet.