Filmen inleds med en drömsekvens, vilket sätter tonen i filmen som kryllar av referenser till fantasi- och sagovärldar. Den unga Laura (Agathe Bonitzer) längtar efter att bli kär och som av en händelse inträffar hennes önskning när hon stöter på Sandro (Arthur Dupont), en ung up-and-coming kompositör. Men strax efter dyker ytterligare en man upp, den världsvane Maxime (Benjamin Biolay), och ställer till det för Laura.
Jaoui har många gånger blivit kallad för en fransk Woody Allen, med sina kvicka dialoger och ångestfyllda livsgrubblande karaktärer. David Denby skrev i The New Yorker att Se mig (film av Jaoui & Bacri från 2004) var ”the first major film in which French irritability is a major theme”. Men efter den fantastiska Se mig har filmerna från teamet Agnès Jaoui och Jean Pierre Bacri varit aningen ljumma.
Som vanligt har Jaoui och Bacri både skrivit manus, regisserat och skådespelat. Här spelar de Marianne (Agnès Jaoui), Lauras faster och Pierre (Jean-Pierre Bacri), Sandros pappa, båda mitt inne i en medelålderskris. Marianne kämpar med sin karriär och i rollen som nybliven ensamstående mamma. Pierre, som spått sig många år tidigare, börjar närma sig sin förutspådda dödsdag vilket påverkar honom mer än han är villig att erkänna.
Relationerna som karaktärerna har till varandra tar en del tid att reda ut och det är något rörigt filmen igenom. Dialogen och karaktärerna i Förtrollad av Paris är heller inte lika nyansrika som Jaoui tidigare visat prov på i exempelvis Se mig. När jag lämnar salongen känner jag tyvärr mest en likgiltighet inför Agnès Jaouis nya film.