Kärlekshistorien mellan Anna och Vronskij är en av de mest kända inom litteraturen och Joe Wright (Pride & Prejudice och Atonement) är inte den första regissören som gör ett försök att göra en filmatisering av Tolstojs storverk Anna Karenina. I Anna Karenina har han placerat historien i teatermiljö, där rekvisitan byts ut allt eftersom kameran rullar. Skådespelarna går upp på scenen samtidigt som bord och väggar bärs fram för att bilda olika rum där en scen snart ska utspelas. Allt väl ackompanjerat av ljudet av frasiga tunga klänningar och flämtande andetag. Den ryska societeten lever sitt liv i rampljuset, på scenen, vilket uppenbart antyds och framhålls i estetiken.
Anna Karenina är historien om Anna som är gift med Karenin, men som blir förälskad i en annan man, Vronskij. Hon lämnar sin man för att se vart hennes lust leder henne. Detta innebär ett äventyrande av hennes ställning i samhället och inte minst inom den ryska societeten. Och hur mycket har egentligen förändrats, för utom kontexten, vad gäller synen på kvinnan och kvinnans roll i samhället? Och framför allt, kontrollerandet av hennes sexualitet.
Det finns tre kärlekspar i Anna Karenina. Naturligtvis Anna och Vronskij, men också Kitty och Levin, samt Dolly och Stiva. Både i det litterära verket samt filmen, indikeras hur de gjort sina val. Att Kitty inte alls är kär i Levin. Och att Dolly stannar kvar hos sin man trots hans upprepade otrohetsaffärer för att det är det tryggaste valet. Anna väljer annorlunda. Något hon straffas hårt för.
Är då dessa glödande små stunder med Vronskij värt allt lidande? Joe Wright har gjort sin egen tolkning av denna, som han kallar det, kärlekshistoria. Men han missar att fånga själva essensen i Tolstojs verk. Här sympatiserar vi med Karenin, denne torre lagens man som Anna gifte sig med som 18-åring, snarare än huvudpersonen själv vilket ger en helt annan ton än i det litterära verket. Wrights Anna Karenina är ett bildskönt stilistiskt kostymdrama, men jag hade önskat mer tyngd och nyanser bakom kostymerna.