Mer för de vuxna

Finns det något bättre än en godisfabrik? Kanske inte verklighetens sterila maskinparker, där olika E-ämnen hanteras av personal med hårnät, utan sagans färgsprakande, magiska gotteparadis, där pråmar med polkagrisklubbor och hallonsnören fraktas på floder av bubblande chokladsås.
De olika filmatiseringarna av Roald Dahls Kalle och chokladfabriken har gjort sitt bästa för att överföra denna tidlösa barnfantasi till vita duken. Nu får de sällskap av Hopp som delvis utspelar sig i Påskharens godisfabrik på Påskön.
Här regnar gelébönor - många amerikanska barns favoritgodis - i regnbågens färger ur enorma fontäner, medan chokladägg fylls med tryffel i komisk löpande band-stil à la jultomtens verkstad. I stället för Willy Wonkas oompa-loompier består arbetskraften av fjuniga påskkycklingar.

Ett paradis på jorden för vilken unge som helst - utom Påskharens egen son, PH. Han vill inte bli godisfabrikör och leverera påskägg till barn utan drömmer om ett liv som rocktrummis.
Och det är här som filmen tappar en stor portion av sin ursprungliga magi. PH sticker till Hollywood, träffar slackern Fredde (James Marsden) och hamnar i en rad knipor eftersom han är en talande kanin med tonårsattityd. Filmskaparna jobbar hårt på att coola till en film som hade funkat mycket bättre som storögt, magiskt äventyr.

Det är ett fjäskande för den vuxna publiken som numera präglar nästan varje animerad (eller som i det här fallet, delvis animerad) film. Och ibland blir det verkligen kul, som när David Hasselhoff dyker upp som en om möjligt ännu smörigare version av sig själv, men oftare landar det platt. Den maniska jakten efter både barn- och vuxenpublik gör att ingen blir riktigt nöjd.
Resultatet är ett småmysigt och småroligt äventyr, men jag hade hellre sett en film som verkligen vågade satsa på barnen i första hand. Och på oss skenvuxna som fortfarande drömmer om ett provsmakarjobb i en godisfabrik.