Mer depparpop med Smith

Med sitt spretiga hår modell fågelskrämma och sin barnsligt tillkletade Halloween-makeup har Robert Smith blivit något av ett varumärke. Ett kvartsdecennium har förflutit sedan han debuterade med The Cure, och på det nya albumet är det mesta sig likt. Men ändå inte.Det som lite grann skiljer Cures senaste, självbetitlade opus från föregångarna är att hårdrockrutinerade Ross Robinson producerat. Det låter tyngre, helt enkelt, mer av vässade gitarrer och ganska långt ifrån de vilsamt morbida landskapen på mästerverket Disintegration. Men också en bra bit ifrån The Cures mer lättsamma popdängor. Pubertal alienationSnarare drar Robert Smith åt det desperata, depressiva tonfallet på tidigare album som Pornography och Kiss. De nya sångerna är nästan genomgående mörka, med det för Smith så typiska, pubertalt självupptagna tonfallet. Det är mycket teatral förtvivlan och alienation, och med hopplösa romanser dömda att gå under, i spår som Never och Labyrinth. När Smith i det senare med vämjelse utropar "It´s not the same you" förväntar man sig närmast att masken ska falla och att det därunder ska finnas ett skräckansikte med reptiltunga. Sådan är stämningen i hans sånger, och det är ju knappast något nytt.Snarare känns albumet alltför mycket som en remake på vad han gjort tidigare, för att riktigt övertyga. Men Ross Robinsons produktion är ett lyft, med en tyngre och slamrigare ljudbild, mer bett och attack. Robert Smith låter åtminstone inte som en parodi på sig själv denna gång. Och singelspåret The end of the world är melodiös depparpop av bästa Cure-märke.