Möjligen är detta en genre alltför känslig för de lågbudgetproduktioner den ofta går hand i hand med. Nåväl, här görs ännu ett försök med zombietema och därtill med biografdistribution.
Ida och Albin, ett par i tjugoårsåldern, åker med sina jämnåriga kompisar ut i skogen för att festa i ett övergivet hus som Albins pappa tipsat dem om (inspelningen har gjorts i skogarna utanför Knivsta). ”Det är väl övergivet?” frågar sonen ängsligt sin far, varpå fadern intygar att huset stått tomt i minst fem år.
Redan här börjar de logiska luckorna i manuset öppna sig – somliga stora nog för en lastbil att köra igenom. På bilresan till huset åker tjejerna i en bil och killarna i en annan (killarna måste dessutom leda vägen eftersom flickorna inte hittar annars) och de könsstereotypa klichéerna à la amerikansk skräckfilm känns enbart tröttsamma. När de sedan ser Johannes Brosts rollfigur stå som en annan olycksbådande vätte i skogen vill man bara skrika ”Vänd, för helvete! Och - kunde ni inte ha hyrt ett hus via Blocket i stället?”. Men nej – här ska det festas, supas och hedoniseras i det gamla och till synes övergiva rucklet. Tills sällskapets lågmälda emoflicka upptäcker en fasansfull hemlighet och slaktandet kan börja.
I förhandsinformationen står att Vittra tveklöst är ”den blodigaste svenska film som någonsin gjorts”. Säga vad man vill om de logiska luckorna – har man sparat in på något så inte är det på blod. Eller på ljudeffekter.
Den som gottar sig till ljudet av kroppsdelar som slits itu kommer definitivt att få sitt lystmäte här, och kvantiteten av kroppsvätskor sorterar snabbt in Vittra i den så kallade splattergenren. Och det är synd – för under blodpölarna döljer sig något som faktiskt har potentialen att bli riktigt läskigt. Om man hade sparat på blodet och lagt pengarna på att finslipa manuset, vill säga.