Mer blod än nyanserat våld

Medan världens börser åker berg och dalbana och lågkonjunkturspöket flåsar folk i nacken går Death Race upp på bio, en våldsam dystopi med handlingen förlagd till en framtid som är illavarslande nära förestående: år 2012.
USA:s ekonomi har kollapsat, massarbetslöshet råder och en desillusionerad allmänhet tröstar sig genom att glo på gladiatorspelsliknande direktsändningar på internet.
I stället för att utkämpa brutala kamper på Collosseum i Rom får 2012 års kåkfarare sätta sig i kulsprutebestyckade superbilar och göra upp med varandra på en asfalterad fängelseö. Motorer mullrar, metall gnids mot metall och jädrar i min låda vad det bränns gummi.

John Statham får gott om tillfällen att flexa sina motoroljefläckiga armmuskler i närbild, kisa med ögonen och pressa fram hårdkokta repliker i rollen som den oskyldigt dömde hjälten Jensen Ames. Med sig har han kartläsaren Case (Natalie Martinez), en sparsamt klädd latinobrud med stora ögon. Mot sig har han den blodtörstiga fängelsekommandoran med isblå ögon (Joan Allen), en kylig cyniker som är besatt av att höja tittarsiffrorna.
Death Race kunde ha blivit en intresseväckande spekulation i vad som skulle hända om underhållningsindustrin tilläts leva ut sina mest primitiva lustar i en degenererad framtid. I stället slösas alldeles för många meter film på bilburna eldstrider, högljudda kollisioner och blodiga kroppstrauman.
Inte minst så är det fascinerande att en film som påstås skildra underhållningsvåldets sämsta sidor är så full av utstuderat våld i underhållningssyfte.

Mycket har hänt sedan originalversionen av Death Race kom år 1975. Internet, privatbloggandet och reality-tv har flyttat fram gränserna. Det finns många aktuella teman att borra djupare i. Men det görs inte i den här filmen.
I stället får vi se blod, mycket blod.

Mer blod än nyanserat våld

Publiken kräver blod och publiken får blod i filmen Death Race, en dieselstinkande biljaktsfilm för Pimp my ride-fans och adrenalinjunkies, konstaterar Björn Lövenlid.