Systerduon First Aid Kits genombrott med albumet âThe Lionâs roarâ Ă„r 2012 var sĂ„ totalt att jag efter ett tag kĂ€nde mig matt. Eller kanske mĂ€tt. Vart man Ă€n vĂ€nde sig stod nĂ„gon som ville tala om hur fantastisk musik Johanna och Klara Söderberg skapat tillsammans. PĂ„ det stora hela höll jag med â âThe lionâs roarâ har en skönhet som Ă€r lĂ€tt att Ă€lska. För alla oss som Ă€r svaga för stĂ€msĂ„ng och vemodigt lĂ€ttillgĂ€ngliga melodier fanns hur mycket som helst att ösa ur. Samtidigt var âThe lionâs roarâ i stunder sĂ„ himla amerikansk att det skavde en aning. Hela genren americana lever högt pĂ„ att vara genuin, och det sista man vill Ă€r att ju nĂ„got ska lĂ„ta som en stilstudie.
Uppföljaren âStay goldâ Ă€r förstĂ„s högintressant av alla ovan nĂ€mnda anledningar. Ska First Aid Kit i Ă€nnu större utstrĂ€ckning ha hittat sin egen form? Vart ska de ta vĂ€gen hĂ€rnĂ€st? Ska de fortsĂ€tta inspirera unga musiker runt om i Sverige att grĂ€va i gamla skivbackar mĂ€rkta âcountryâ? Svaret Ă€r en blandning av ja, nja och tillbaka till samma plats.
Det mĂ€rkliga med âStay goldâ Ă€r nĂ€mligen att det rakt av Ă€r en fortsĂ€ttning pĂ„ âThe Lionâs roarâ. Det Ă€r mĂ€rkligt för att man nĂ„gonstans förvĂ€ntar sig ett spĂ„rbyte efter en vrĂ„lsuccĂ©, men pĂ„ andra sĂ€tt Ă€r det helt sjĂ€lvklart. Det mĂ€rkligaste av allt Ă€r dock att mĂ€ttnadskĂ€nslan jag tidigare kĂ€nt pĂ„ ett par minuter byts mot hunger. First Aid Kit Ă„tervĂ€nde alltsĂ„ till samma studio i Nebraska, USA, med samma producent, Bright Eyes Mike Mogis, för att ta vid dĂ€r de slutade sist. Soundet Ă€r dĂ€rför mycket likt, men det Ă€r luftigare, med mindre 70-tal i botten. StĂ€msĂ„ngen Ă€r oerhört snygg, vassare Ă€n tidigare med massor av Âhisnande countryÂglidningar â sĂ„ngen Ă€r utan tvekan deras starkaste kort.
Melodierna Àr liksom förr lÀtta att ta till sig, men med tillrÀckligt intressanta vÀndningar för att de ska hÄlla i lÀngden.
Det Ă€r förstĂ„s fortfarande amerikanskt sĂ„ det förslĂ„r, ocksĂ„ textmĂ€ssigt. Helt enligt genrens regler, tycker sĂ€kert mĂ„nga, och sĂ„ Ă€r det vĂ€l, men en kontrast hĂ€r eller dĂ€r hade varit roligt. De vĂ€lkĂ€nda USA-klyschorna vi alla kĂ€nner igen frĂ„n bĂ„de film och musik i lĂ„ten âWaitress songâ, till exempel, lever inte upp till lĂ„tens melodistyrka och fĂ„r mig att skruva mig lite obekvĂ€mt.
Men precis som förra ÂgĂ„ngen Ă€r det inte mycket till anmĂ€rkning.
First Aid Kit hade mer att sĂ€ga efter âThe Lionâs Roarâ och det Ă€r fint sĂ„. Jag lyssnar med nĂ„gon sorts tacksamhet pĂ„ resultatet av att de inte kĂ€nt behovet att variera sig. Det behövdes helt enkelt inte.