Trinity står ungefär tio meter från telefonkiosken när det börjar ringa. Hon springer. Lastbilschauffören hör också signalen och trycker gasen i botten. Precis innan lastbilen kolliderar med telefonkiosken hinner Trinity fram och lyfter luren.
Känner du igen scenen? För Trinity och de andra utbrytarna var telefonkiosken en portal mellan the Matrix och den verkliga världen. Ringsignalen var en livlina, även om det förstås var lite krångligt att alltid behöva leta upp en kiosk när man skulle fly från förföljare. Hade det inte varit smidigare med en mobiltelefon?
Kanske var det så Telia resonerade när de i höstas beslutade sig för att fram tills 2015 ta bort alla landets telefonkiosker, också de 18 som finns kvar i Uppsala. I en tid då i princip alla har en egen mobiltelefon är behovet av en offentlig inrättning som kräver växelmynt inte särskilt stort. Men även om telefonkioskens tid nu är förbi kan vi förstås inte låta dess roll i filmhistorien falla i glömska. Kommunikationsfunktionen må vara ersatt, men telefonkiosken var ju så mycket mer än en lur i en bur. En specifik plats dit man fick bege sig som i filmens värld också fått agera gömställe, fängelse och omklädningsrum.
Stålmannen är troligtvis den uppdiktade figur som allra mest förknippas med telefonkiosken. Hans första kioskombyte var i en tecknad film från 1941, och även om scenen endast dyker upp ett fåtal gånger i den mängd av serietidningar, filmer och tv-serier som finns om den trikåklädde hjälten lever konsensus vidare: Stålmannen byter om i telefonkiosken.
I Joe Schumachers ”Phone booth” från 2002 spelar telefonkiosken nyckelrollen. Efter att ha svarat i en ringande lur blir karaktären, spelad av Colin Farrell, fast i båset under hot. Telefonkiosken har här förvandlats till en symbol för den offentliga utsattheten; även om du befinner dig bland mängder av människor är du ändå ensam. Den ringande telefonen i kiosken utgör också ett helt annat tecken på bevakning och kontroll, än vad mobiltelefonen gör. Den som ringer har inte bara numret utan vet också var du befinner dig, har en inblick i ditt liv.
Kanske är det just det faktum att man måste stå stilla på en specifik och utsatt plats som gör telefonkiosken till en väl använd rekvisita i skräckfilm. En krypande scen är när Rosemary Woodhouse, i Roman Polanskis klassiker ”Rosemary's baby”, i hemlighet försöker ringa efter en läkare sedan hon börjat misstänka en sammansvärjning riktad mot henne själv och sitt ännu ofödda barn. ”There are plots against people, aren't there” viskar hon medan hon ängsligt tittar sig över axeln. Den genomskinliga lådan fungerar dock dåligt som gömställe. En annan klassisk skräckfilmsscen är då ett gäng fåglar attackerar stackars Tippi Hedren när hon befinner sig inuti en telefonkiosk, i Alfreds Hitchcocks ”Fåglarna”.
Telefonkioskens försvinnande är ett steg i den tekniska utvecklingen vilken inte alltid går hand i hand med den nostalgi som vi gärna frossar i på film eller i litteratur. Med tekniska framsteg försvinner tidigare ramar för berättandet, och nya skapas. Men vi ska inte glömma att det trots allt inte alltid var bättre förr.
Känner du att saknaden efter telefonkiosken kommer att bli alltför stor kan du i förebyggande syfte titta på Youtube-klippet ”Don’t go into the phone booth”.
Det botar även den värsta sortens abstinens.