Mer än en dussindeckare

En liten flicka försvinner från Bostons hårdare kvarter. Privatdetektivparet Kenzie/Gennaro går motvilligt med på att titta på fallet. Och de behöver inte titta särskilt länge för att se att var flickan än finns kan hon mycket väl ha det bättre än i det hem som hon togs ifrån.

Gone baby gone, Ben Afflecks regidebut med brorsan Casey i huvudrollen, bygger på en deckare som Dennis Lehane skrev innan han började skriva deckare som Mystic river och Patient 67. Den är med andra ord långt ifrån befriad från besvärande film noir-klyschor - och den största klyschan av alla är Michelle Monaghan (som var en explosion av charm i Heartbreak kid men som här inte ens är en kinapuff).
Om någon av er läsare kan berätta hur Monaghan bidrog till att lösa fallet mer än att se ut som Bambi och låta Casey Affleck försvara henne från elaka, grymtande underklassmänniskor får ni gärna slå en signal.

Ändå finns element som skiljer Gone baby gone från din vanliga dussindeckare. Filmen för relevanta resonemang om skuld, samvete, brott och rättvisa. Och dess slutscener är en heder för Ben Affleck som regissör: starka, modiga, tankeväckande.

Mer än en dussindeckare

Gone baby gone bygger på en Dennis Lehane-deckare. Den är långt ifrån befriad från film noir-klyschor, men här finns också många moment som skiljer filmen från en dussindeckare. Och slutscenerna är en heder för debutregissören Ben Affleck, skriver Erik Helmerson.