Vad har Marilyn Monroe med James Joyce att göra? Declan Kiberd, professor i anglo-irländsk litteratur i Dublin argumenterar i sin lika lättlästa som lärorika Ulysses and Us. The Art of Everyday Living (2009) för att Ulysses som med tiden kom att symbolisera litterär elitism i verkligheten är skriven för en bred läsekrets.
I en intervju med Kiberd läser jag att omslaget till hans bok – fotot på Marilyn Monroe som klädd i en randig baddräkt och uppflugen på en smal parkbänk läser en tummad kopia av Ulysses – väckte en del kritik när boken kom.
Tolkar jag Kiberd rätt har Monroe av somliga setts som ovärdig att representera intellektuella kvinnor som läser Joyce – eller helt enkelt som fel person att associera med klassikernas klassiker. Tyvärr säger inte Kiberd något om sitt val av omslagsbild i boken. Ändå lär mycket få filmstjärnor ha fångats på bild med näsan i en bok så många gånger som Monroe har gjort.
Tack vare den i fjol utkomna Marilyn Monroe. Fragment: dikter, dagboksanteckningar, brev vet vi nu mer om en henne som en hängiven läsare av kvalitetslitteratur, en efter bildning törstande människa som hellre gick på universitetsföreläsningar och konstmuseer än på sina egna filmpremiärer, en autodidakt och perfektionist – och inte minst en blygt experimenterande lyriker.
Hennes privata boksamling vars delar kan ses i en fotobilaga till Fragment vittnar om att hon följde tidens litterära smak. Där fanns allt från Milton, Dostojevskij, Whitman och Flaubert till Khalil Gibran och vidare till Camus, Steinbeck, Beckett, Hemingway och Kerouac.
Hon kastade sig över nyutgivna amerikanska samhällsskildringar av författare som Harper Lee. Att hon ”verkligen var livligt intresserad av skönlitteratur förvånar väl bara de mest inbitna klichéälskare”, skriver Stanley Buchthal och Bernard Comment i sina inledande redaktörkommentarer till Fragment.
Som de påpekar var det redan 1952, alltså innan Monroe kom under Arthur Millers intellektuella inflytande, som hon bland annat läste Ulysses. När jag samläser Fragment och det inledande kapitlet i Kiberds Ulysses and Us har de båda böckerna plötsligt något att säga varandra. Den historia om Monroes kunskapstörst som kommer fram i hennes anteckningar från femtiotalet lämpar sig förvånansvärt väl för att korsläsa med Kiberds resonemang om Ulysses som en bok tänkt för var och en av oss.
Möjligen var filmstjärnan som av sina belackare sågs som urtypen för en blond bimbo dessutom i själva verket en idealisk Ulyssesläsare.
Ulysses, utgiven i sin helhet 1922, avsåg att lyfta fram ”the common man and woman” i en tid då läsning av skönlitteratur och offentliga läsesalar och bibliotek för första gången blev var mans tillgång.
Enligt Kiberd var det ”en tid då demokrati innebar att vem som helst fick möjligheten att njuta av Shakespeare”. Runt nittonhundratalets mitt rycktes dock Ulysses ur händerna på den breda publiken till förmån för specialiserade läsare, ofta de med akademisk bakgrund. Det demokratiska idealet ändrade innebörd; nu handlade det om särskilt begåvade människors bättre tillgång till akademiska och intellektuella eliter och deras tolkningsmonopol.
Att Kiberds resonemang om litteraturtolkning och litterär kompetens stundom känns lätt populistiskt vill jag här lämna därhän. Intressant nog finns nämligen i Monroes väg till litterär bildning en parallell till den av Kiberd skisserade utvecklingen.
Norma Jeane Baker, senare Marilyn Monroe, föddes 1926, fyra år efter att den då mycket kontroversiella Ulysses sett dagens ljus på förlaget Shakespeare & Co i Paris och sju år innan boken äntligen blev tillåten i USA. Sin mörka barndom och sin oavslutade skolgång till trots fick Monroe som vuxen tillgång till studier och blev bekant med både konst och litteratur.
Hon gav sig i kast med Ulysses i en tid då romanen enligt vad Kiberd hävdar redan hade börjat ses som en svår och elitistisk lektyr. Men som den breda publiken av en växande skara akademiska kritiker förnekades förmågan att förstå Ulysses, förnekades Monroe av sin omgivning rätten att visa upp sitt intellektuella, belästa och sökande jag. ”Ikonen fick inte ha någon baksida”, skriver Buchthal och Comment.
Det var kanske ännu enklare än så. Den officiella bilden av henne som en sensuell stjärna med utstrålning men också som en glad och okomplicerad ung kvinna blev hennes negativa kulturkapital. Enligt Arthur Miller var hon som en »barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna».
Ändå var hon intresserad av den engelskspråkiga litteraturens utveckling och av litteraturhistoriska sammanhang, en kunskap som enligt Kiberd med tiden blev alltmer sällsynta bland genomsnittliga Ulyssesläsare. »Jag studerade litteraturhistoria och amerikansk historia. Jag läste mycket, stora författare», citeras hon i Fragment i en intervju från 1960. I skönlitteraturen och i det egna skrivandet sökte hon både vägledning och ökad förståelse av såväl sitt eget liv som omvärlden, skriver redaktörerna till Fragment. Så borde också Ulysses läsas enligt Kiberd som ser den som ett samtida exempel på visdom och vägledning i skönlitterär skepnad.
Den Monroe som träder fram i dagboksanteckningarna kunde i övrigt på flera plan ha känt samhörighet med Ulysses romankaraktärer. Trots att det subjektiva och det privata som Kiberd påpekar spelar stor roll i Ulysses utspelar sig handlingen påfallande ofta i offentliga miljöer. Också Monroes liv, av henne själv ständigt analyserat i dagböcker, dikter och brev, var naturligtvis i mycket hög grad offentligt, ständigt fångat på bild och exponerat för allmänheten.
Hennes många komihåglistor från sent femtiotal visar en praktiskt lagd och ytterst noggrann person. I andra sammanhang sågs hon som slarvig, föga punktlig och okontrollerad, men även som en stjärna med en sällsynt utstrålning. Möjligen ägde hon just en sådan blandning av fantasi och praktisk läggning som Kiberd finner så tilltalade hos Ulysses Leopold Bloom.
I hennes liv som kändis, vardagsmänniska, läsare och lyriker möttes allt det Kiberd hittar i Blooms liv; det bohemiska och det borgerliga, det obehärskade och det praktiska, teori och praktik. Själv gjorde hon ett starkt intryck på författare som Karen Blixen, Somerset Maugham och Norman Mailer.
Om Joyce i Ulysses ville skildra den nya, samhällsintresserade irländska medborgaren på tröskeln till tjugotalet var Monroe en samhällsmedveten femtiotalsamerikan. Hon beundrade feministen och antirasisten Eleanor Roosevelt, kritiserade atombomben och hösten 1954 fick hon igenom att Ella Fitzgerald skulle få rätt att uppträda på en jazzklubb som annars inte släppte in färgade musiker. Den glamorösa Monroe var ”allt annat än reaktionär”, skriver Buchthal och Comment.
Och förresten; vad är många av hennes anteckningar om inte ett slags spontant fångade och oredigerade ’streams of consciousness’, små tankeflöden vilka indikerar Monroes ständiga frågor till livet, till den omgivande verkligheten och till hennes egen plats i den. I samband med inbjudan till en populär teveshow skrev hon: ”och eftersom det ju är relativt kort (kanske för kort – kanske för långt – det /enda jag säkert vet att det inte är lätt)/nu när jag vill leva och med ens har slutat känna mig gammal eller bry mig om sådant/ som hänt utom för att skydda mig själv – mitt privatliv – och (hoppas innerligt) förklarar /för allt och alla jag räknar med att slippa råka ut för D. – efter fyra dagar”. Också bland diktutkasten var flera snarare lösa tankar och funderingar utan någon bestämd stilistisk bearbetning.
I vissa avseenden var dock Monroe ingen ”common reader” av det slag som Kiberd vill se som de främsta mottagarna av Ulysses. Som vuxen fick hon allt annat än ett vardagligt liv. Inuti den för många så magnetiska skönheten fanns dessutom en människa som tänkte i poetiska metaforer. I kapitlet med hennes diktutkast finns det tankeväckande stycket om broar som en möjlig väg bort från livet: ”Usch jag önskar att jag var/ död – totalt utplånad – försvunnen härifrån – från jordens yta men hur skulle det gå till/ Det finns ju alltid broar – som Brooklynbron – Men jag älskar den bron […]/ Så det får bli någon annan bro/ en ful med tråkig utsikt – fast egentligen gillar jag alla broar[…]/ och förresten har jag aldrig sett någon ful bro.”
Det är dags att släppa klichén om Ulysses som en roman så speciell och svår att den främst kan åtnjutas av specialiserade läsare, menar Kiberd. Nu när Joyce och i första hand hans Ulysses är så högaktuella har förhoppningsvis flera redan gett sig ut på vandring i hans Dublin.
Nästan på dagen femtio år efter att Monroe den 5 augusti 1962 tog bron över till andra sidan är det kanske också dags att på allvar se bortom den gängse bilden av henne. Den skönhetsikon som hos Andy Warhol blev ett grafiskt tecken och den blonderade sexsymbolen från Flickan ovanpå var också en kunskapstörstande människa som med hjälp av bland annat Ulysses försökte förstå livet.